Tanten

Det är meningen att jag ska sluta bloggstrutsa. Jag har ju berättat halva historien och till och med börjat på fortsättningen. Just nu orkar jag inte alls. Just nu är jag lite eländig och tänker ömka mig själv i bloggform.

Jag somnade löjligt sent inatt, alternativt fånigt tidigt imorse. Knekten var här på blixtvisit och skulle åka hem strax innan tio idag, vilket så klart innebar att jag blev tvungen att prata om livsviktiga saker, snyfta lite och prata ännu mer, fram till 04.17. Ungefär. Vi somnade i en rätt fin sked efter att han tagit våra förnuft tillfånga, och sisådär tre och en halv timme senare vaknade jag av att det gjorde brutalt ont när jag så väluppfostrat försökte svälja lite överskottsdreggel. Huh? Jo, men visst. Det är klart att Tanten ska ha lite halsfluss. Eller mononucleos. Eller cancer. Eller vad det nu kan vara som inom loppet av tre timmar hunnit förvandla en helt utmärkt onsdag till en riktig ynkelskrynkeldag. Kärnfrisk 04.17, sjuksvag 07.45. Rimligt.

På min allra käraste hatvårdcentral gick de i alla fall med på att träffa mig, men halsprovet visade ingenting. Eftersom det gått så kort tid sedan insjuknandet. Översättning: Du är hypokondrisk och upptar vår tid. Jag, som redan speglat halsen och häpnats över storleken på mina halsmandlar som helt plötsligt befinner sig mitt i svalget, blev något fundersam när läkaren efter närsynt letande med ljus och lykta hävdade att min hals var praktiskt taget symtomfri. Full? Tagit makens glasögon? Tittar i fel ände? Penicillin fick jag i alla fall, med direktiven att inte hämta ut det än på ett par dagar. Ska se hur min hitti-på-hals betér sig först.

Nu känner jag mig nödgad att förklara att jag faktiskt inte är det minsta hypokondriskt lagd. Snarare tvärtom. Jag är en av de få jag känner som aldrig trott att jag haft cancer, trots växande knölar i brösten -98 och skum liten knuta på livmodertappen -02. Hum, förresten... Rättelse. När de upptäckte min tumör i hypofysen -96 så hann jag tro att jag hade cancer i hjärnan i säkert en vecka. Men det var för att ingen förklarade för mig hur en godartad tumör skiljer sig från en elakartad förrän, ja just det, ungefär en vecka senare. Och jag får väl erkänna att jag var lite stressad när de gjorde nålbiopsier på bröstknölarna. Sjukt tjock nål förresten. Det ska också sägas att jag inte hade bokat tid för gynundersökning av skumma knutan om jag inte insett att jag ännu inte gjort några cellprover, trots min dryga ålder. Så, jaja. Jag har tänkt tanken. På ett ansvarsfullt och moget vis. Inte det minsta hysteriskt.

Idag var jag lite kvick till vårdcentralen, det erkänner jag. Men halsfluss är så infernaliskt jobbigt och jag hade det jättemycket i gymnasiet. Den korta tid jag tillbringade där. Och det var faktiskt väldigt misstänkt att det gick så fort och att jag inte är sjuk på några andra sätt. Förutom möjligen lite feber nu. Dessutom har jag frikort fram till december och min vårdcentral är SKYLDIG mig. De är onda och får mig att gråta hela tiden. Har jag halsfluss tänker jag då rakt inte ligga hemma och lida i tre dagar, bara för att det är så en väluppfostrad gråsvensk gör. Men, ja. Jag är väl rätt väluppfostrad antar jag. Definitivt gråsvensk. För jag har just skrivit en alldeles orimligt lång text i försvar för att jag gick till läkaren första dagen. Och jag känner mig fortfarande som att jag slösade hennes, och Rikets, dyrbara tid.