Tanten

Nu har Knekten åkt hem och det är dags att skriva om allt det där jobbiga som jag helst vill låtsas inte finns. Precis som Radikala mamman har jag en tendens att agera bloggstruts och lämna de omedelbart jobbigaste sakerna utanför texterna. Det är så svårt att veta vilken ände jag ska börja i. Och kanske, kanske försvinner det otäcka om jag bara struntar i det tillräckligt länge.

Mina studier har jag i största mån lämnat utanför bloggen. Det beror till del på den så omhuldade anonymiteten och till del på att det inte funnits så mycket spännande att säga. Pluggandet har varit ett relativt självgående område i Tantens liv, som sällan behövt särskilt mycket fokus.

Så har det dock inte alltid varit, historiskt. När jag skulle börja gymnasiet rasade inbördeskriget som värst i vårt blåa hus, med mig i etnisk minoritet. Livet var ett stort, ont kaos, så kaotiskt att jag inte hade en chans att uppfatta vidden av det. Jag försökte bara Vara Duktig. Göra rätt. För att få vara i fred. Så jag började på naturvetenskapliga programmet. Inte för att jag hade något som helst intresse för naturvetenskap, utan för att jag hade fina betyg från vårterminen i nian. Även om min klassföreståndare inte varit av åsikten att okammade barn ska läsa humaniora, så hade det knappast gått vägen. Efter ett halvår gav jag upp, slussades in på individuella programmet och gjorde väggmålningar.

Nästa hösttermin började jag på estetiska programmet, teaterinriktning. När jag var åtta hade min mor anmält mig till småstadens amatörteaterförening och en passion tog sin början. Teater var så klart helt rätt. Att jag inte fattat det direkt? Men vad jag borde ha förstått var att kriget ännu var långt ifrån över och att det under belägring är omöjligt att lära sig något annat än överlevnad. Eftersom utbildningen inte fanns i min hemstad blev jag inkvarterad hos en avdankad fotograf som kanske i vänligaste sinnesstämning kunde kallas excentrisk. Och nu var jag landsförvisad. Ingen återvändo, passet rivet, gränsbommarna låsta och försedda med taggtråd. När jag blev vräkt från honom spenderade jag nätterna hos vänner, eller på elevrådsexpeditionen. Efter tre terminer med minimal närvaro på lektionerna lämnade jag även den skolan.

Under åren som gått har jag kajkat runt på folkhögskolor, hoppat av en kurs till och haft korta och brokiga vikariat och timanställningar utan anställningstrygghet. Jag har levt i Det Engelskspråkiga Landet i nästan tre år sammantaget och funnit att det finns andra sätt att lära sig på. Jag har beslutat mig för att aldrig mer plugga. Och jag har kommit hem till Sverige, älskat det, bestämt mig för att stanna och insett att för det behöver jag en utbildning. Jag är trött på timvik. Jag har mer att erbjuda världen och framför allt mig själv.

Så jag funderade. Jag vill rädda världen. Och jag vill ha ett jobb som ger pengar, status och är flexibelt nog att hålla på med hela livet. Eftersom jag hatar att plugga är ett år lika jobbigt som fem, tar jag mig igenom det första så är det bara att fortsätta. Så jag tittade igenom högskolekatalogen och vägde alternativen mot varandra. Undersökte vad mina fåniga folkisbetyg skulle räcka till och vad som behövde läsas in. Och så bestämde jag mig.  I tillbakablick är det märkligt hur beslutsam jag var, när jag trots allt bara använt uteslutningsmetoden och egentligen inte visste vad jag jagade. Jag läste in ämnen vid köksbordet på dagarna och gick till ännu en timaställning på kvällarna, skrev fenomenala prov och bråkade med gamla lärare och rektorer om felskrivna intyg. Jag överklagade beslut, väntade vid brevlådan och grät på universitetsägda kontor. Och kom in på min utbildning. Och gjorde uppgifterna, och läste böckerna, och skrev tentorna. Och det var roligt.

Egentligen var mitt val självklart. Somliga skulle prata om Ödet. Själv tror jag mer på tur och eftertanke. Jag älskar min utbildning, jag brinner för mitt kommande yrke och jag är övertygad om att jag kommer göra det här bra. Skitbra, faktiskt. Hittills har jag inte tvekat, en enda gång. Det skulle kunna vara en solskenshistoria. Om inte.