Påskbrev från Ingens Mamma
Skrivet den 18e mars. Ofärdigt.
Jag går hem efter en mycket kort arbetsdag. Strax innan jag slutar tittar jag mig i en spegel och inser att det senaste året syns allt för väl i mitt ansikte. Min hy är askgrå. Ögonlocken är halvslutna. Ringarna under ögonen är intensivt rödlila. Huden runt munnen är flammigt röd. Läpparna är bleka. Jag har nog tyckt att jag ser helt okej ut. Efter en uppiffning kan jag vända huvuden. Och visst. Det går fortfarande att sminka liket. Men det här är hur jag ser ut nu. Mitt nya utseende. Mitt nya handikappfejs. Det gör faktiskt ont.
När jag rullar in cykeln genom porten är jag dödstrött. Ögonen tåras lika mycket av utmattning som av rädsla. Tänk om det här är ett omöjligt projekt. Tänk om jag faktiskt bara inte kan gå klart min utbildning. Den här arbetsdagen varade inte mer än sex timmar. Drygt fem veckor in på kursen känner jag mig överväldigad, jag minns inget, jag lär mig inget, jag orkar inget, inget blir som jag hade tänkt. Alla nya kunskaper passerar förbi som flyttfågelstreck på himlen. Jag orkar knappt luta huvudet bakåt för att titta.
Jag låser upp ytterdörren med en suck och ser brev på hallpallen. Två stycken. Det röda från något företag. Det bruna från mamma. Mamma. Ingens Mamma. Efter över ett år har hon skrivit ett brev. Jag håller upp det mot ljuset och försöker gissa vad som finns i. Tvångsmässig inbjudan till födelsedagsfirandet, är min första gissning. Men det verkar vara för mycket text. Fast bara ett ark. För mycket, för lite.
Jag anstränger av mig ytterkläderna, tar mig till soffan, rasar ned i hösäckssittande och öppnar det röda brevet med skambesked om pension. Tittar igenom det utan att läsa. Öppnar mammas brev. Blinkar nya tårar innan jag ens fått upp det ur kuvertet.
Min mamma skriver om ADHD.
Brevet från mamma.
Tanten
Jag har nyligen läst en artikelserie, som handlar om kvinnor med ADHD/ADD och denna läsning har fått mig att fundera.
För några år sedan nämnde du att du hade fått en ADD-diagnos. Jag kommer inte ihåg annat av detta än att du tyckte det var skönt att få en förklaring till varför du alltid haft svårt att passa tider. Vem som ställde denna diagnos, hur noggrann utredning som gjordes, om diagnosen skulle innebära något ytterligare för dig, eller om du tillhörde "gränsfallen" kan jag inte komma ihåg att du berättade.
I artikelserien berättas hur svårdiagnostiserat detta är hos flickor och kvinnor, eftersom mannen (som vanligt) är norm och ADHD/ADD inte yttrar sig på samma sätt hos flickor och kvinnor. Vid det här laget känner du säkert redan till allt detta genom din utbildning, men jag gjorde det inte förrän nu.
Även om kvinnorna i artikelserien sinsemellan är mycket olika, tycker jag mig känna igen en del drag från dig, som svårigheten att passa tider och planera (men bara ibland, andra gånger planerar du mycket väl), liksom förmågan till kreativitet och impulsivitet. En viss ärftlighet finns ju och jag hittar även sidor hos mig själv, framför allt svårigheten att stänga av hjärnan som beskrivs, liksom kreativitet, impulsivitet och behovet av att vara duktig flicka. Ja, vad är diagnos och vad är personlighet, vad är arv och vad är miljö? Vi kanske alla är på gränsen till en eller flera diagnoser, om vi börjar rota i det.
Jag förstår att jag skulle ha behövt behandla dig annorlunda under din uppväxt, men jag visste inte hur. Jag försökte be om hjälp, för jag insåg ju att jag inte klarade av situationen. Tjatet och grälen tärde fruktansvärt även på mig, men trots flera kontakter med BUP, kurator och socialtjänst kände jag att jag aldrig fick den hjälp jag behövde, utan famlade vidare, fruktansvärt tyngd av skuldkänslor. "Misslyckad mamma" är inget smickrande epitet, men det blir man ju när ens barn inte mår bra och relationen inte fungerar. Nästan varje gång vi sågs under senare år ville du ha svar på dina frågor, men jag hade inga svar, bara tusen egna frågor. Jag hade sökt hjälp, men inte fått någon, så jag hade gett upp och trodde att mina frågor saknade svar.
Nu har jag sedan en tid gått hos en psykolog för att försöka reda ut detta kaos. Tack för att du satte ner foten och fick iväg mig! Inte känner jag mig "utredd och klar", precis, men åtminstone på rätt väg. Artikelserien i Svenska Dagbladet har också bidragit med en pusselbit.
Diagnos eller inte är oväsentligt. Jag är ledsen att jag gjort dig ledsen. Jag är ledsen för att du fått skäll och tjat för något du inte förmådde klara och för att jag inte kunnat svara på dina frågor. Inte för att jag har alla svar nu, men jag förstår att vi borde ha fått mer professionell hjälp då.
Mamman
Jag går hem efter en mycket kort arbetsdag. Strax innan jag slutar tittar jag mig i en spegel och inser att det senaste året syns allt för väl i mitt ansikte. Min hy är askgrå. Ögonlocken är halvslutna. Ringarna under ögonen är intensivt rödlila. Huden runt munnen är flammigt röd. Läpparna är bleka. Jag har nog tyckt att jag ser helt okej ut. Efter en uppiffning kan jag vända huvuden. Och visst. Det går fortfarande att sminka liket. Men det här är hur jag ser ut nu. Mitt nya utseende. Mitt nya handikappfejs. Det gör faktiskt ont.
När jag rullar in cykeln genom porten är jag dödstrött. Ögonen tåras lika mycket av utmattning som av rädsla. Tänk om det här är ett omöjligt projekt. Tänk om jag faktiskt bara inte kan gå klart min utbildning. Den här arbetsdagen varade inte mer än sex timmar. Drygt fem veckor in på kursen känner jag mig överväldigad, jag minns inget, jag lär mig inget, jag orkar inget, inget blir som jag hade tänkt. Alla nya kunskaper passerar förbi som flyttfågelstreck på himlen. Jag orkar knappt luta huvudet bakåt för att titta.
Jag låser upp ytterdörren med en suck och ser brev på hallpallen. Två stycken. Det röda från något företag. Det bruna från mamma. Mamma. Ingens Mamma. Efter över ett år har hon skrivit ett brev. Jag håller upp det mot ljuset och försöker gissa vad som finns i. Tvångsmässig inbjudan till födelsedagsfirandet, är min första gissning. Men det verkar vara för mycket text. Fast bara ett ark. För mycket, för lite.
Jag anstränger av mig ytterkläderna, tar mig till soffan, rasar ned i hösäckssittande och öppnar det röda brevet med skambesked om pension. Tittar igenom det utan att läsa. Öppnar mammas brev. Blinkar nya tårar innan jag ens fått upp det ur kuvertet.
Min mamma skriver om ADHD.
Brevet från mamma.
Tanten
Jag har nyligen läst en artikelserie, som handlar om kvinnor med ADHD/ADD och denna läsning har fått mig att fundera.
För några år sedan nämnde du att du hade fått en ADD-diagnos. Jag kommer inte ihåg annat av detta än att du tyckte det var skönt att få en förklaring till varför du alltid haft svårt att passa tider. Vem som ställde denna diagnos, hur noggrann utredning som gjordes, om diagnosen skulle innebära något ytterligare för dig, eller om du tillhörde "gränsfallen" kan jag inte komma ihåg att du berättade.
I artikelserien berättas hur svårdiagnostiserat detta är hos flickor och kvinnor, eftersom mannen (som vanligt) är norm och ADHD/ADD inte yttrar sig på samma sätt hos flickor och kvinnor. Vid det här laget känner du säkert redan till allt detta genom din utbildning, men jag gjorde det inte förrän nu.
Även om kvinnorna i artikelserien sinsemellan är mycket olika, tycker jag mig känna igen en del drag från dig, som svårigheten att passa tider och planera (men bara ibland, andra gånger planerar du mycket väl), liksom förmågan till kreativitet och impulsivitet. En viss ärftlighet finns ju och jag hittar även sidor hos mig själv, framför allt svårigheten att stänga av hjärnan som beskrivs, liksom kreativitet, impulsivitet och behovet av att vara duktig flicka. Ja, vad är diagnos och vad är personlighet, vad är arv och vad är miljö? Vi kanske alla är på gränsen till en eller flera diagnoser, om vi börjar rota i det.
Jag förstår att jag skulle ha behövt behandla dig annorlunda under din uppväxt, men jag visste inte hur. Jag försökte be om hjälp, för jag insåg ju att jag inte klarade av situationen. Tjatet och grälen tärde fruktansvärt även på mig, men trots flera kontakter med BUP, kurator och socialtjänst kände jag att jag aldrig fick den hjälp jag behövde, utan famlade vidare, fruktansvärt tyngd av skuldkänslor. "Misslyckad mamma" är inget smickrande epitet, men det blir man ju när ens barn inte mår bra och relationen inte fungerar. Nästan varje gång vi sågs under senare år ville du ha svar på dina frågor, men jag hade inga svar, bara tusen egna frågor. Jag hade sökt hjälp, men inte fått någon, så jag hade gett upp och trodde att mina frågor saknade svar.
Nu har jag sedan en tid gått hos en psykolog för att försöka reda ut detta kaos. Tack för att du satte ner foten och fick iväg mig! Inte känner jag mig "utredd och klar", precis, men åtminstone på rätt väg. Artikelserien i Svenska Dagbladet har också bidragit med en pusselbit.
Diagnos eller inte är oväsentligt. Jag är ledsen att jag gjort dig ledsen. Jag är ledsen för att du fått skäll och tjat för något du inte förmådde klara och för att jag inte kunnat svara på dina frågor. Inte för att jag har alla svar nu, men jag förstår att vi borde ha fått mer professionell hjälp då.
Mamman
Kommentarer
Trackback