Definitionen av för mycket, del III

Efter att jag fått tag på finaste My och gråtit och skällt om oförstående universitetspersonal och illvillig vårdpersonal tog jag mig samman något och surfade runt efter alternativa diagnoser som min kära moster hört om på obskyra läkarprogram. Rex kom hem och slog sig ner för att berätta om sin dag, men fick syn på mitt gråtstrimmiga ansikte och frågade vad som hänt. Genast kom tårarna igen. Jag berättade om både det, mamma och lillasyster och vi pratade längelänge över soppa och smörgås. Vi kom in på Rexs funderingar om livet och allt det för med sig, och så berättade hon att hon, igen, överväger att flytta ut.

Det är inget nytt ämne, det dyker upp då och då, med ungefär samma motivering och jag ger ungefär samma svar. Jag vill inte att du ska flytta. Jag tycker om att bo med dig. Men jag förstår hur du känner och varför. Och det gör jag verkligen. Rexs argument är inte på något sätt orimliga. Somliga skulle tycka att det är den vuxna saken att göra, sluta campera med sina polare och skaffa sig ett eget hem. Visst. Men det är ändå jobbigt. Det är jobbigt att jag trivs så bra och att det inte är helt besvarat. Det är jobbigt att känna att min närvaro är ett problem. Det är jobbigt att veta att hon inte känner sig hemma i vårt hem. Alltihop helt förståeligt. Men jobbigt.

Och jag kan inte låta bli att känna att det hänger en yxa över mitt huvud. När bestämmer hon sig? När kommer dagen då hon säger Nu är det dags, nu flyttar jag? Hur blir det sedan? Kommer jag bo med någon annan? Kommer jag bo själv? Har jag råd med det? Vill jag att Knekten ska bo här, bara för ett litet tag, för att testa? Vill jag att han ska bo här länge? Vill jag överhuvudtaget någonsin bo ihop med en man? Vill jag någonsin bo själv igen? Kan jag hitta någon som det fungerar så bra med, för mig, som det gör med Rex?

Jag älskar Rex, jag älskar att bo ihop med henne. Det finns dagar när jag bara vill vara för mig själv, men då är jag det. Det har aldrig varit ett problem, för mig. Men jag påverkar henne på sätt jag inte kan styra. Och kanske är det så att hon inte längre vill. Det svider.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback