Intet nytt

Åh bläh.

Jag har tänkt bryta min sjukskrivning och göra om terminen som jag avbröt i oktober. Inte för att någonting egentligen blivit bättre, för det har det inte. Snarare just därför. Jag är inte en millimeter närmare en diagnos, kan inte ens gissa mig till en lösning, ser inga förändringar på horisonten. Jag kan inte hålla andan för alltid. Om alla säger att det inte är något fel på mig, eller snarare att de inte kan hitta vad som är felet, så får jag väl helt enkelt anpassa mig efter det. Jag får låtsas att det inte finns något fel. Jag måste fortsätta leva.

Den här terminen skulle vara min tid att hitta felet, lösa det och fortsätta efter de nya mönstren. Istället har jag strutsat, blivit passiv, förlorat lusten inför mina studier och i all hemlighet, under den glättiga förträngningsytan, grävt en djup, djup brunn av renaste, klaraste förtvivlan. Förträngningen ligger som blankis ovanför, jag halkar runt och åker skridsko till skrålande musik,  brett leende och högst medveten om att jag omöjligt kan styra undan vaken när den öppnar sig. Och när den gör det, när isen knakar till under fötterna, faller jag handlöst rakt ner, drunknar i det klara djupet och kippar efter andan när jag lamslås av kylan.

Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Julaftons natt satt jag på en parkbänk vid vattnet, alena i världen, och lät tårarna strömma fritt över mina kalla kinder. Klockan var fem och jag hade varit vaken i tre timmar. Utmattad i själ och kropp var jag tvungen att kliva ur sängvärmen och gå ut i natten, eftersom mina lemmar vägrade vila. Efter tillräckligt mycket sparkande, snurrande och täcketrasslande blir madrassen taggig, det går bara inte att ligga kvar. Så jag satt där och lät insikter och rädslor gå lös på mig, med alla klor och huggtänder de ville slita fram. Jag kanske inte kan utbilda mig, helt enkelt. Det är mycket möjligt att det bara inte går att lösa. Vad gör jag då? Vad vill jag, kan jag arbeta med då? Det eviga moratoriet för vuxenblivarna. Vad ska jag göra med mitt liv?

Det må låta märkligt, men det var aldrig något större problem för mig. Inte innan kroppen gjorde valen snäva och obekväma. Innan jag började på min utbildning tänkte jag gå på vik och timanställningar tills något ännu bättre dök upp. Det kändes som en bra plan. Jag tänkte resa, lära mig språk. Ta körkort. Praktiska kunskaper som skulle föra mig till nya platser. Så blev det utbildningen och jag var stornöjd. Jag hade funnit något riktigt bra. Jag skulle ha en trygg, stabil och ekonomiskt bekväm framtid.

Sicken blås.

Och nu vill jag ingenting. Jag vill bara gå min utbildning. Jag vill bara jobba med det jag bestämt mig för. Alternativen, som en gång var så många, är plötsligt borta. Finns inte, syns inte. Jag vet ju inte ens vad som är möjligt.

Så jag sitter här, med tårarna brännande, och ringer tuthental nummer för att ordna min utbildning. Som jag vet att jag med största sannolikhet inte kommer klara den här terminen heller.

Vad kan man säga.

Kommentarer
Postat av: freulien freud

Härifrån åskådarläktaren, hejar jag på dig tanten. Att du finner din egen väg och klarar hinderbanan.
Jag känner igen isvaken och vet inte heller hur man väjer.

2008-01-16 @ 18:06:46
Postat av: Anna

Att jag gärna är med och styr undan vaken?

2008-01-16 @ 19:19:50
Postat av: Gustave

Du är en sann ordkonstnär tanten.

För dig finns inget facit som du kan gå till och hitta enkela svar.

När det stora stycket spelas kommer du inte att sitta passivt och lyssna.

Världen ligger fortfarande öppen och innerst inne vill du göra ditt liv enastående.

Jag tror på dig och jag älskar dina sanslösa texter. Fortsätt så !

2008-01-16 @ 21:58:17
Postat av: Tanten

Freulien Freud:

Jag tycker om att du med dina kommentarer försöker kasta ner en liten trådända i vaken, för mig att ta tag i.

Idag är en mycket bättre dag.

Kram!

Postat av: Tanten

Anna:

Vi kan väl vara varandras broar över struliga vatten? Jag tycker så mycket om dig, fina. Puss.

2008-01-18 @ 14:55:51
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Tanten

Gustave:

Du levererar vackra sanningar och förstummande komplimanger i ett svep. Tack!

Jag fortsätter.

2008-01-18 @ 14:57:22
URL: http://tantens.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback