Livsleda

Grinig idag.

Jag vet vad jag skulle kunna hävda att felet är, men jag vet inte vad det EGENTLIGEN är. Det finns alltid något att skylla på. Lederna, mamma, ekonomin, patriarkatet och lite annat smått och gott ur The History of the Tant. Jag är faktiskt inte riktigt säker på att det ÄR lederna eller pengarna, eller mamma, eller ens det eviga djävla patriarkatet. Kanske är jag bara... låg. Livsled.

Jag har haft extra ont idag. Hela veckan, eller senaste två veckorna egentligen, har varit sällsynt dåliga. Min framtidsångest har stuckit fram sitt gravt missbildade och något slemmiga ansikte igen och vägrar nu sluta följa efter mig från rum till rum. Mäkta irriterande faktiskt, att försöka få något gjort med en lepraskadad framtidsvision i hasorna. Jag kan bara inte sluta tänka på permobiler, förtidspension, långvariga sjukskrivningar och en sommar helt utan inkomst. Djävla leprafuture. Dunsta.

Jag är kär också. Och monogam. Båda delarna gör mig grinig, på olika sätt. Knekten är tryggt undanstoppad i sin borg och kommer där förbli i ytterligare tre veckor. Minst. Det kommer bli den längsta tidsperioden vi gått utan att träffas. Fem veckor. Jaja, visst, skitfint, leva sina egna liv, inte prioritera bort grejer för varandra, träffas ganska sällan, inte definiera sig utifrån varandra, blablablaBLA. Det suger att vara kärlekskritisk och relationsanarkistisk just nu. Jag vill bara ta bort det jobbiga. Flytta ihop, skaffa tre katter. I min fantasi skiter jag i att det kommer gå åt helvete. Men det är klart att jag inte gör egentligen. Egentligen är jag klok, eftertänkt, logisk och kritisk. Jag vet att vi är himlastormande kära för att vi har våra liv kvar. Det är så här bra för att vi gjort det bra. Kärleken är ett resultat. Den är inte en orsak. Förändrar vi, förstör vi förmodligen. DET HÄR är bra.

Men ändå.

Monogamiteten hoppas jag kunna förändra imorgon. Om mina höfter inte hatar mig ska jag på skolans pub. Där finns
Le Snålkuk Extravagant, Glasögonmannen. Jag sprang på honom när jag var på väg till Knekten senast. Han frågade om jag skulle på puben den kvällen och efter det nekande svaret sade han Vi ses på nästa pub då... och log med de där fantastiska ögonen. Kåtögon. Åtminstone gör de mig kåt. Lyckas jag inte välta omkull honom imorgon säger mig min kviiinnliga intuitiooon att det kommer bli en praktAggrofylla a là Tanten. De inträffar inte ofta, men de ger utslag på Richter-skalan när de passerar. Jag hade en mindre sådan i fredags, skällde, gormade och tårögade om varför man inte kan ha sex med män och hur svårt det är att skapa relationsanarkistiska projekt. Jag hade inte kul, ingen annan hade kul. Och på Seismologiska Institutet tittade geologerna oförstående på de darrande richternålarna.

Suck.

Staackars, stackars Tanten. Det här måste vara den gnälligaste djävla bloggen i kvinnominne. Jag ska snart bli glad, jag lovar. Inte er, men mig. Jag lovar.

Nu ska jag plugga, och sedan är det Grey's anatomy. Puss.

Kommentarer
Postat av: veggolatte

Det var HOCKEY istället för Greys anatomy! Jävla glädjedödare till kanal 5...

Postat av: Tanten

veggolatte:

Jag VEET! Jag HATAR hockey. Folk blir fan utvecklingsstörda när den där stenhårda lilla ondskeplastbiten börjar fara runt på isen. Och LJUDET sedan!

2007-04-04 @ 23:59:59
URL: http://tantens.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback