Tanten

Idag gjorde jag en hjälteinsats på jobbet. Chefen som anställde mig sade: "Ja, du har ju verkligen kommit in med stormsteg! Jättebra jobbat, jättebra!" Tyvärr slutade hon idag. Annars hade väl sommarjobbet varit kirrat. Hoppas att nya chefen, som satt brevid, tog intryck av berömmet och förstår att hon måste låta mig få heltid från juni med två veckors ledigt i augusti. Kräsen sommarjobbare, ey...

I slutet av min stora hjälteinsats, när jag jobbat över en och en halv timme, sneglade jag på telefonen.

1 nytt meddelande.
Knekten:
Jag älskar dig.

Jag har inte gått in på det närmare, av bland annat mycket goda kärlekskritiska skäl, men jag är galen i människan.

Lite senare pratade vi i telefonen. Jag frågade hur det gick med brudarna. Han svarade "Jo, bra. Eller... Ja. Jag ska på date imorgon." Vi dryftade ämnet en stund, han undrade hur det kändes och vi diskuterade skillnaden mellan att gå på date och att hångla upp någon på krogen. Inga större nyheter, men alltid ett bra samtal att ha. Och det känns ju lugnt, honom och mig emellan. Jag tycker inte att det är särskilt besvärligt att han ska på date, tjejen är känd sedan ett tidigare tillfälle och jag föredrar nog att vara förberedd. Om man nu ska prata om vad som eventuellt skulle vara ett bättre eller sämre scenario. Teoretiskt sett spelar det ju ingen roll. Vi gör våra val utifrån oss själva och det är det största, vackraste med vad vi försöker göra.

Det finns dock ett problem. Ett litet, futtigt, småaktigt, klumpartat föremål i min mage. Jag går inte på några dater. Jag hånglar fan inte ens upp någon på krogen. Jag bara sitter här, tråkig, oansenlig och okysst. Stirrar på min datorskärm i ofrivillig monogami. Hur misslyckad är man då som kärlekskritiker? Jag LYCKAS inte vara ickemonogam. Tydligen vill ingen hångla med mig.

Ja, jag vet. Jag är skittöntig. Och nä, det handlar inte bara om att ingen vill hångla med mig. Jag har i inlägg efter inlägg ondgjort mig över miffomän och varit ganska tydlig med min ovilja att ens samtala med dem, än mer utbyta kroppsvätskor. Men jag kan inte råda bot på klumpen. Den hänger och gungar mitt i magsäcken, liten och tung, dovt dunsandes mot kroppens insida. Knekten är sjukt het. Sjukt bra. Sjukt sjysst ligg. Visst. Men är han i en helt annan liga än jag? Hur kan han få hugg näst intill varje gång han smakar på en öl, och jag någon gång varannan månad?

Det är ingen tävling. Det ÄR ingen tävling. Vore jag trygg nog i att vi inte är ett par, att vi inte kommer fastna i alla de klibbiga, illaluktande ihopfällorna, så vore jag säkert nöjd med hur mitt sexliv för tillfället är upplagt. One-nights är mer risk, smärta och krångel för mig, än njutning. Jag gillar att ligga mycket med en, så länge jag är helt fri att hångla eller ligga med vem jag vill utöver honom. Förmodligen vore det okej om jag inte var kär. Men nu är jag kär. Nu måste jag hålla koll på formen, för att inte innehållet ska bli bajs. Jag kan inte låta mig falla ner i det välkända, göra det som känns braaa, och sedan finna mig själv orörligt insnärjd i förgivettagna flickvänsbeteenden. Jag har varit där. En gång, två gånger, tre gånger. Det har inte varit Fel Män. Det har varit intelligenta, begåvade, kärleksfulla och otypiska män som är ogenomtänkta, bekräftelsesugande, urtypiska pojkvänner. Jag älskar dem alla fortfarande och relationerna tjänar obeskrivligt på att inte vara i parform. Som vänner är vi Människor.

Jag antar att jag inte är helt nöjd med mig själv. Jag antar att det visar sig tydligast på de enkla sätten. Min frisyr är tråkig, mitt ansikte glåmigt, magen småknubbig, benen håriga. Kanske ser mina bitar egentligen inte annorlunda ut. Kanske brukar de bara inte blända mig så, när jag försöker se mig.