Känsloflöde tankeström

Skavig och obekväm. Jag är vaken för tidigt efter att ha somnat för sent, som så ofta de här veckorna. Att göra-listan i huvudet är lång och mestadels rolig, inget är särskilt svårt. Men det är svårt ändå. Viktiga papper ska skrivas, måste skrivas, idag, nu, nyss. Försäkringskassan kräver intyg senast imorgon. Posten tar en dag. Och jag skjuter upp lite till.

Knekten skaver. Orden klingar skevt och jag är känslig som vore mina trumhinnor spräckta. Jag och Rex var ute igår, det var simpelt och fnissigt och förvandlades till en slumpartad efterfest. Två snubbar, två snubbor, skämtsam stämning, irriterad stämning när ena snubben dukar under för fylleidiotin. Jag försöker berätta för Knekten. Det var ju roligt. Spontant. Inte som alltid annars. Och det var inget hångel, så det är safe att prata om. Men Knekten blir misstänksam, sotis, jag hör det på hans röst och jag försäkrar att inget finns att oroa sig för. Jag vet att han inte vill vara sotis, jag vet att han tror mig, jag vet att han försöker vara som vanligt och jag hör det också. Men det funkar inte. Den skeva tonen ligger under och vibrerar. Han lyssnar inte på vad jag säger, frågar om tusen gånger, skrattar inte där han borde, är inte glad och rolig som han borde. Jag pratar på, försöker prata på, det ska gå, det ska vara som vanligt. Det är ju bara en historia, vilken historia som helst om något man gjorde, en fest, ett fniss. Min rösts gälla ansträngning är det enda som hörs. Jag tystnar. Han bryter inte in. Han säger att jag ska prata. Jag säger att jag har pratat färdigt. Han förstår inte, eller vill inte förstå. Jag är sårad och till slut lägger jag på. Vi lägger på som jag aldrig vill göra, med en outtalad smärta någonstans mellan bådas mellangärden. Och nu kan jag inte skriva mina viktiga papper, göra mina viktiga göranden.

Knekten var här för en vecka sedan, på genomresa, bara lite drygt ett dygn. När vi skulle somna första natten låg vi ansikte mot ansikte, jag strök över hans kind, pussade mjukt på hans varma läppar, och medan jag tittade på de stora kattögonens långa, ljusa fransar hittade jag en ny känsla. Den låg bara där, i fullkomlig visshet. Jag vill bygga en framtid med den här mannen. Inte med någon annan. Inte bara själv. Inte en vanlig framtid, med bröllop, barn, och hus. Men en framtid, med honom. Jag vill hitta ett sätt, ett liv, som passar mig, en konstruktion som fungerar, med honom. Kanske kommer den se ut precis som nu, kanske förändrar vi ingenting alls, men jag vill planera, fundera och bygga, med honom. Han är den. Den som jag vill bygga med.

Det svindlar.

Och ja, jag är fortfarande samma realist jag alltid varit. Jag vet att jag kan känna helt annorlunda om ett halvår, om sju år, om en månad. Och nä, jag tror fortfarande inte på den magiska kärleken. Han är inte Den Rätte, Den Ende, Själsfränden. Han är något mycket viktigare och större än så. Han är en person som jag tycker om hel och hållen, han är en person som låter mig finnas med allt jag är, han är en person som ger kärlek, tar emot kärlek, där det alltid finns plats för diskussionen, konstruerandet, dekonstruerandet. Han är en person jag litar på, som jag kan övervinna mig själv med och som strävar att övervinna sina egna förväntningar. Jag är förbannat stolt över det vi byggt hittills. Jag har inga lögner inbäddade i murbruket. Och jag tror på att han inte heller har det. Jag är förbannat stolt, och jag litar på, tror på, att vi kan fortsätta bygga stort, vackert, solitt. Jag vill göra det.

En stor del av byggandet grundas i att inte hålla tillbaka, undanhålla, undvika. Så jag sade det till honom. Jag har hittat en ny känsla. Jag vill ha en framtid med dig. Hittills har vi bara varit ett nu, ett långt utdraget nu. Det har varit bra, fantastiskt, viktigt. Det har gett oss frihet, handlingsutrymme, möjlighet att konstruera annorlunda. Det har hindrat oss från att ta varandra för givet. Men nu vill jag något annat. Jag vill tänka långt, och jag vill veta att du tänker långt också. Du är den jag vill konstruera något eget, något som fungerar med. Och jag vill veta om jag är den som du vill det med, eller om jag är en av dem man passerar igenom, på väg någon annanstans.

Knekten blev orolig, pratade om att han inte ville flytta ihop, inte ville bli ihop, att det skulle förstöra oss. Jag försökte förklara att det inte är det jag vill heller, inte är det jag menar. Att min förändring, mitt nya, är i känslan, i längtan, inte i det praktiska. Att jag vill börja tro på att vi kommer finnas kvar. Att jag vill bli trygg i oss. Att det inte är rättvist att bara de som följer mallen får vara trygga. Att man måste kunna hitta ett eget sätt, och att jag vill leta efter det med honom. Tillsammans. Inte bara själv. Jag vill inte ha löften om evig kärlek, jag vill ha önskan om den. Jag vill ha det egentliga innehållet. Inte de tomma orden. Jag vet att saker förändras och att man inte kan veta. Det förändrar inte att man kan vilja. Jag vill ha viljan om en framtid i vårt nu.

Jag vet inte om han förstår. Jag vet inte om någon annan än jag förstår. Han ville ge svar, eftersom han trodde att det var vad jag sökte. Jag bad honom att tänka. Att ge svar när de fanns. Än har vi inte pratat om det. Jag vet inte om han tänker, eller om han lagt det åt sidan. Jag vet inte om han hittat svar. Jag vet inte om vi är kvar i samma berättelse. Och mina trumhinnor är spruckna, min hud avnött, mina ögon utan ögonlock. Allt skaver.

Jag är livrädd för att inte vara den för honom.

Kommentarer
Postat av: freulien freud

efter en lång dag på jobbet, med syrefattiga möten om petitesser, så är det en lisa för själen att läsa ditt inlägg, eller mer än så om ditt liv. tack tanten, för att du åter fick min hjärna in på spåret som leder till väsentligheter

2007-11-13 @ 18:43:40
Postat av: Tanten

Freulein Freud:

Åh, Freulein. Vilket fantastiskt beröm. Tack, för att du ger så frikostigt.

Postat av: Anna

Jag är inte säker på att jag förstår, men kopplar det ändå till mitt eget...
Jag har heller aldrig lovat evig kärlek eller ett liv tillsammans till döden skiljer oss åt. Vi har lovat att försöka göra varandra lyckliga, och uttryckt en önskan, en förhoppning om att vi ska finnas till för varandra resten av livet. I det löftet - som erkänner möjligheten att vi en dag kanske inte längre är och gör varandras bästa - ligger tryggheten för mig. Att veta att vi vill samma sak, men utan att lova bort vår egen frihet...

2007-11-14 @ 11:26:32
Postat av: Lyckliga Han

Jag blir så glad när jag läser det du skriver. Du vågar känna starkt, och vandrar in i den känslan ganska samtidigt som Radikala mamman. Att leva relationsanarkistiskt betyder ju inte att man måste leva med distans och total kontroll. Att våga känna på riktigt är att utsätta sig för faran att också få ont på riktigt, men genom att lita på att det inte kommer att ske landar man i ömsesidighetens underbarhet.

Det är intressant att det nu är Knekten som skaver och är svartsjuk och rädd. Förut har dina bloggar handlat om samma känsla. Där ligger ju en stor möjlighet. Ni verkar bägge lika rädda och bägge verkar vilja samma sak. Känslan av att den andre är viktig och rädslan för att den andre inte är viktig är jämnt fördelad. Den balansen ger ju stora chanser att hitta det gemensamma. Jämför Lyckliga Paret där rädslan främst finns hos mig, eller Radikala mamman där Vargen står för mest rädsla.

Hoppas du får kärlek, skedande, prat, lycka, sprit, samtal och dans i precis den utsträckning du vill ha!

2007-11-15 @ 08:40:20
URL: http://lyckligaparetskriver.blogspot.com/
Postat av: Tanten

Anna:

Jag tror att det kanske är det jag vill ha. Den där gemensamma önskan om att göra varandra lyckliga så länge det bara går. Kanske kan jag en dag veta att vi delar den. Just nu hoppas jag. Det är en väldigt bra början.

2007-12-19 @ 20:19:40
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Tanten

Lyckliga Han:

Hm, ja... Jag vet inte om jag riktigt känner igen mig själv i din tolkning. Jag började skriva en lång, förklarande kommentar, men beslutade mig för att bara slå fast de enklare sakerna.

Jag har aldrig varit rädd för att känna starkt och relationsanarki handlar för mig, fortfarande, om frihet. Jag är inte en svartsjuk person och har aldrig varit. Men jag är heller inte orubblig och de saker som berör mina specifika rädslor påverkar, självklart.

Jag tror aldrig att rädsla är en bra grund för en relation, än mindre om båda lider av det. Det största arbetet med att mota och bota mina rädslor gör jag själv. Jag är övertygad om att det är så det måste vara. Det är inte Knektens jobb att göra mig trygg. Men han får gärna hålla mig i handen när jag slåss mot mina demoner.

2007-12-19 @ 20:36:41
URL: http://tantens.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback