Definitionen av för mycket, del IV
Bloggen laggar lite. Det ska åtgärdas å det snaraste. Men så här kändes det förra helgen.
Som pyntet på tårtan är Knekten långt, långt borta, semestrar, har roligt och är omöjlig att få tag på. Och vi känns skaviga. Eller, nej, det gör vi faktiskt inte. Vi känns VANLIGA. Helt simpelt vardagliga. När vi pratar har vi inget särskilt att berätta, när jag ringer jublar han inte och jag får inte omedelbart fjärilar i magen varje gång jag hör hans röst. Efter ett och ett halvt år är det väl inte så konstigt. Men jag är lättskrämd, panikbenägen och tror inte på förhållanden. Jag blir orolig, rädd och ledsen. Jag känner mig ensam och tänker katastroftankar. Nu kommer det ALLTID vara såhär, det kommer ALRIG pirra så underbart igen, vi har blivit helt vanliga, inte alls speciella.
Jag tror inte egentligen att det är så. Jag tror att hans uppenbarelse på tågstationen kommer få små pilar av upphetsning att ila genom hela min kropp, jag tror att värmen från hans sammetsläppar kommer skölja över mig som en våg och fortfarande, om jag inte kan somna, tänker jag på hur han i sömnen rullar ihop sig på min arm som en alldeles mjuk kattunge. Jag är ju fortfarande tokig i honom. Men rädd, det slutar jag nog aldrig vara. Kärlek är faktiskt asläskigt och skitsvårt.
Dessutom är vi tillfälligt monogama, men det, det kan vi ta i ett annat inlägg.
Som pyntet på tårtan är Knekten långt, långt borta, semestrar, har roligt och är omöjlig att få tag på. Och vi känns skaviga. Eller, nej, det gör vi faktiskt inte. Vi känns VANLIGA. Helt simpelt vardagliga. När vi pratar har vi inget särskilt att berätta, när jag ringer jublar han inte och jag får inte omedelbart fjärilar i magen varje gång jag hör hans röst. Efter ett och ett halvt år är det väl inte så konstigt. Men jag är lättskrämd, panikbenägen och tror inte på förhållanden. Jag blir orolig, rädd och ledsen. Jag känner mig ensam och tänker katastroftankar. Nu kommer det ALLTID vara såhär, det kommer ALRIG pirra så underbart igen, vi har blivit helt vanliga, inte alls speciella.
Jag tror inte egentligen att det är så. Jag tror att hans uppenbarelse på tågstationen kommer få små pilar av upphetsning att ila genom hela min kropp, jag tror att värmen från hans sammetsläppar kommer skölja över mig som en våg och fortfarande, om jag inte kan somna, tänker jag på hur han i sömnen rullar ihop sig på min arm som en alldeles mjuk kattunge. Jag är ju fortfarande tokig i honom. Men rädd, det slutar jag nog aldrig vara. Kärlek är faktiskt asläskigt och skitsvårt.
Dessutom är vi tillfälligt monogama, men det, det kan vi ta i ett annat inlägg.
Kommentarer
Trackback