Min rädsla, min kärlek, min mamma
Jag har varit hos Knekten mycket på senaste tiden. Det har slumpat sig så, det har passat bra och det har känts fantastiskt. Han gör mig glad, trygg, älskad. Med honom är svåra saker farligt lätta att glömma och befriande lätta att minnas. Igår, efter en kort sväng i krogsfären, trillade jag ner på hans köksstol och i ett djupt, mörkt hål. Hela vägen ner, bland tårarna som aldrig kan torka, höll han mig, nära nära. Jag grät över kärlek som jag aldrig kan sluta önska, över mamma som jag aldrig kan sluta sakna. Tårar som är så djupt begravda att jag sällan ens anar deras outsinlighet. Och han bara höll mig. Mjukt, nära. Och jag behövde aldrig sluta gråta.
En kropp kan inte stanna i förtvivlan hur länge som helst. Till slut måste den sluta, vila, hämta luft. När jag tittade upp hade jag ingen aning om hur mycket tid som passerat och skammen smög sig på med rädslan hårt i handen. Jag är en Gråtande Flickvän, en särskild art av jobbig människa som ingen orkar älska i längden. Jag hänger som en våt, sur trasa, draperad över hela hans ansikte, kvävande tung och obehaglig alltigenom. Han önskar sig inget annat än att jag ska sluta vara så patetisk, att jag ska ta mig samman och lämna honom i fred. Han har redan tänkt tanken att han inte orkar många fler nätter av det här slaget. Jag vågade knappt titta på honom, kunde inte möta hans blick. Berättade ändå om rädslan. Knekten svarade, att han bara älskar mig mer för att jag vågar gråta med honom. Att jag har skäl att gråta. Och att det enda som är jobbigt är min skam.
Hela natten pratade vi om kärlek. Om oss. Om längtan att se den andre åldras. Om fallgroparna, vad som är rätt och vad som kan bli fel. Hur vi ska kunna älska varandra livet ut. Vi vill älska varandra livet ut.
Han vill älska mig livet ut.
Jag blir så rädd, jag vill veta, jag vill VETA. Jag vill veta hur det kommer bli, jag vill ha facit, jag vill ha garantier, jag vill vara efterklok innan. Jag vill VETA att vi kommer älska varandra alltid, jag vill veta att vi kommer göra varandra lyckliga, jag vill veta att han inte kommer lämna mig. Jag vill veta att den här kärleken inte försvinner. Jag vill veta att jag kan bli älskad, att jag kommer vara älskad, att jag fortsätter vara älskad. Att jag är värd att älskas.
Det är inte löften jag vill ha. Jag vill inte ha ord, jag kan ord, jag vet hur de målar bilder och skapar fantasier. Ord är mäktiga, fantastiska, underbara, men ihåliga. Ihåligt är bra, en plats att fylla med mening och betydelse. Det är meningen jag vill ha. Den magiska, ogreppbara betydelsen, den man inte kan tvinga eller manipulera. Jag vill inte att Knekten ska lova att älska mig. Jag vill att han ska göra det och jag vill att han ska vilja det. Och det gör han ju. Och det vill han ju.
Rädslan är bara min.
Djävla mamma.
Fantastiskt det där med att öppna sigg, visa vem man är och den man öppnar sig för inte springer iväg utan kommer närmre. Det är nästan så att man börjar fundera över vad som är fel på dem eftersom de orkar vara med en själv. Eller om de är dumma i huvudet och inte fattar att något är fel.
Men så är det ju inte, du är ju värd att älskas. Dina bekymmer är inte triviala. Kanske passar du inte ihop med alla men just den här människan passar perfekt in i dina skarpa kanter. Tänk dig en cirkel som är delad i två halvor med oregelbundna kanter och spetsar, det låter som om ni är en sådan cirkel.
Var inte rädd, du förtjänar detta.
Teori är när man vet allting men ingenting fungerar.
Praktik är när allt fungerar men ingen vet varför. På min arbetsplats är teori och praktik lyckligt förenade. Ingenting fungerar och ingen vet varför.
If the glove don´t fit you must acquit!
Snaskefar:
Åh, papi.
Jag visade din kommentar för Knekten. Du är så fin. Tack, igen, tusen gånger till. Jag är alldeles varm i hjärtat.
Gustave:
Nu hängde jag nog inte riktigt med... Men det är onekligen svårt att få ihop teori och praktik. Inget av det klarar man sig utan.
Det låter härligt!! Och skrämmande också förstås. Men vi får ju aldrig några garantier och det är kanske stunderna då man riskerar att såras som mest som är dom som ligger närmast hjärtat? Knekten verkar bra för dig, ni är som Snaskefar sa, 2 delar av en helhet.
Kram!
Ja. Jag är ganska fin.
Jag ville bara få dig att le lite. Leende människor är oemotståndliga.
Nackdelen med att dela med sig så här mycket av sitt liv i en blogg är att du får läsare som blir helt vansinnigt rastlösa när de inte får en uppdatering.
Veggolatte:
Ja, det har varit härligt. Är härligt. Det är ett fantastiskt möte. Som att svinga sig mellan trapetser, fångas av starka armar, helt utan skyddsnät. Bara att hoppashoppashoppas att ingen tappar taget.
Hur går det själv då?
Kramkram!
Snaskefar:
Haha! Vet du, det där skrev du nog precis när jag uppdaterade. Jag blev mäkta överraskad av att hitta en ny obesvarad kommentar här...
"Missa inte dokusåpan Tanten, som att se Big Brother med trasigt bildrör under Tillfälligt Avbrott!"
Pussegull.
Gustave:
Jag tycker precis som du. Keep smiling!