Hemska saker

För ett par månader sedan fick jag ett brev. Jag läste det flera gånger under de kommande två dagarna och sedan dess har det legat, slutet men ständigt runtflyttat, nära min sovplats. Adressen är handskriven, bladen däri myndiga datorutskrifter.

Jag gick till barn- och ungdomspsykiatrin när jag var liten, inte så många gånger men utspritt över många år. Av olika skäl beslutade jag mig för att beställa en kopia av journalen. Det tog lång tid innan den kom och den innehöll få nyheter. Men väldigt många svar.

När min mamma insåg att hon var
gravid i femte månaden så ringde hon min biologiska far. Han förklarade att magen inte hade med honom att göra, lade på luren och svarade aldrig igen. Efter fyra års obesvarade påringningar fick myndigheterna nog och hämtade honom för blodprovstagning. I Sverige är det mycket svårt att smita undan som "Fader okänd". En man ska ta ansvar för sin avkomma är tanken. Oftast sträcker sig ansvaret inte längre än till plånboken, eller namnet på födelseattesten.

När svaren på blodproven redovisades i tingsrätten begärde min, då bevisat, biologiske far delad vårdnad. Min mor tänkte Klart ungen ska ha en pappa, och gick med på det. Helger delades upp. Tyvärr hade min biologiske far många och viktiga saker att göra, som inte gick att kombinera med en fyraåring. Ibland behövde han tvätta, då och då dammsuga och ganska ofta var han tvungen att handla mat. Helg efter helg ställdes in. Jag vet inte hur ofta vi sågs men min gissning är att vi hann spendera kanske tjugo helger tillsammans, fram tills jag var sex år fyllda.

Det som hände under de besöken har jag lätträknade minnen av. Jag minns en gång när han dammsög samtidigt som jag åt spaghetti och köttfärssås och Carola spelade i bakgrunden. Jag vet att Carola ofta spelade i bakgrunden. Just den gången var han arg, varför är bortglömt. Jag minns några besök hos min farmor och farfar. Jag minns en äldre kusin som jag var förtjust i, att vi brukade ligga under farmors vardagsrumsbord och pussas och att Moonlight shadow med Mike Oldfield var min favoritlåt. Jag minns att jag smög i dörröppningen till farmor och farfars vardagsrum när de tittade på V, som jag var alldeles för liten för att få skrämmas av.

Av någon anledning är Moonlight shadow förknippat med farmor och farfar och alla träbenen på deras matsalsgrupp. Jag älskar fortfarande den låten. Carola är starkt förknippad med min biologiske far. Särskilt Hey Mickey. När jag jobbade på restaurang var det en av kockarna som alltid spelade den skivan. Jag hade svårt att överhuvudtaget gå igenom köket. När Hey Mickey spelades på en nattklubb i vintras började jag hyperventilera. Varför? Jag minns inte. Men jag tror att jag vet nu.

Jag har aldrig kommit ihåg. De senaste åren har jag börjat bli medveten om att det är mer än oförmåga. Det är ovilja. När tanken närmar sig vad som kan ha hänt, när jag börjar fundera kring hur hans lägenhet såg ut, så växlar hjärnan blixtsnabbt spår. Tänker på något helt annat. Jag vet inte om jag kan komma förbi det. Jag vet inte om jag vill. Och jag vet inte vad som skulle kunna vara minnen och vad som är gissningar, berättelser och efterkonstruktioner.

Detaljerna i historien har alltid varit luddiga. Någon berättade för mamma att jag sagt att pappa var dum, något mer frågades eller sades, en arbetskamrat till min systers far tyckte att det var dags att anmäla. Socialförvaltningen skickade ärendet vidare till barnpsykiatrin och jag fick träffa en psykolog. Polisen gjorde förhör. Dem minns jag. Psykologen minns jag också. Han var äcklig och hade fula glasögon, ville att jag skulle leka med nakna dockor och jag bara teg.

I alla dessa år har jag varit rädd. Jag har varit rädd för att det ska ha hänt. Jag har kanske varit mer rädd för att det inte ska ha hänt. Tanken på att ha anklagat en oskyldig människa, förstört en mans liv, berövat honom en dotter, orsakat min familj oro och myndigheterna onödigt arbete, har varit en evig, tyst följeslagare. Skammen över att ha ljugit om något så oerhört. Känslan av att vara en lögnare, att alltid, sedan födseln ha varit en lögnare. Känslan av att inget jag säger är riktigt sant.

I pappren står väldigt lite jag inte redan visste. Som sjuttonåring läste jag kopior av polisförhören. Det som är nytt är mitt beslut. Jag har dragit slutsatser och bestämt mig för att tro på dem. Jag har bestämt mig för att tro på att jag blev utsatt för sexuella övergrepp av min biologiske far. Jag har bestämt mig för att jag inte är skyldig honom något. Och jag har bestämt mig för att jag vet det mesta av vad som hänt och kan prata om det utan alla brasklappar, kansken och skuldpåtaganden.

När jag var fem sade jag till mamma att jag inte tyckte om att sova med pappa för att han tryckte sig emot mig. Mamma blev orolig men släppte det efter att ha kommit fram till att jag nog menade att jag blivit klämd i sömnen. När jag var sex sade jag till mormor att pappa var äcklig och att jag inte ville åka dit mer. Mamma tyckte att det var märkligt att jag mindes en händelse från ett helt år tidigare. Där tog utredningen sin start. Vad jag minns från kopiorna på polisförhören, så sade jag att jag ville sova på golvet, i min sovsäck, men att pappa envisades med att lyfta ur mig ur sovsäcken, upp i sängen. Han insisterade på att jag skulle sova naken, vilket jag gjorde hemma, men aldrig borta. Inte ens hos mormor och morfar. Ibland var han också naken, ibland hade han kalsonger. På natten tryckte han sig mot mig. Ibland var han vaken, ibland sov han. Idag tror jag att han möjligen låtsades sova. För psykologen förklarade jag, med lillgammal stämma, att han gjorde med mig som man gör med sin tjej. Att det är okej om föräldrar och barn har samlag, men bara om det är frivilligt. Och att det inte varit frivilligt med mig och min pappa. I polisförhören står att han inte stoppade in snoppen i min kisse, utan lade den emot. Det var vad jag, högst motvilligt, visade med den äckliga nakna dockfamiljen hos psykologen också.

Det är märkligt att skriva ner det här. Det är så distanserat, bara citat från papper. Jag minns ju inte. Jag har pratat med människor omkring mig, kunniga eller viktiga, som håller med mig om det som för mig varit avgörande. Man vet vem man sover med. Man råkar inte, gång på gång, trycka sitt kön mot sitt barn i sömnen. Och kanske ännu enklare. Man sover inte nakna, i samma säng, en vuxen och ett barn som knappt känner varandra. Jag har nog inte tvivlat på min sexårings upplevelse. Men jag har tvivlat på om han gjorde något medvetet. Jag har tänkt att han blivit anklagad för något som skedde i en dröm, helt utan hans mening. Nu försöker jag att inte tvivla mer. Barnet Jag berättade samma sak vid två olika tillfällen, med ett helt års mellanrum. Vid ett telefonsamtal, strax efter andra gången jag berättade, viskade jag till honom att jag inte ville träffa honom mer.

Kuratorn som ringde mig innan journalkopiorna skickades sade en sak som jag ofta tänker på.

Jag minns dig som en väldigt duktig flicka, och det menar jag inte på något dåligt sätt. Det var du själv som såg till så att du fick hjälp.

Det var jag som såg till att jag fick hjälp. Som sexåring. Allting förändras, inget blir annorlunda.

Kommentarer
Postat av: freulein freud

jag har inte de magiska orden som gör allting bra, men när jag läste din blogg önskade jag att jag hade just de orden, som jag kunde ge dig...och mig själv.

2007-08-18 @ 19:37:48
Postat av: Betty

Shit, vad starkt att du kan tala om det här och att du kan stå på din egen sida.

Postat av: Toppis

Från en kommentar i tidigare inlägg hos dig vill jag bara säga att Nej..man kan inte jämföra. Dina upplevelser är bara dina, sin smärta är bara din. Sorg är alltid sorg oavsett vem som bär den.
Styrka och värme till dig vars mod jag inte betvivlar för en sekund.
Och som du själv har sagt. Du är en överlevare. Glöm aldrig det.
/toppis

2007-08-19 @ 02:28:39
URL: http://latchjo.blogspot.com
Postat av: bless

Jag är ledsen för din skull att det hänt. Jag är glad för din skull att du bestämt att du har rätt och är (kanske befängt) systerligt stolt över att du går vidare med det.
Själv är jag också offer för familjära sexuella övergrepp under tidig barndom (3 - 8 år), men de var preskriberade när jag äntligen bestämde mig för att anmäla.
Det är en knaglig färd, men väl värd mödan.

2007-08-19 @ 13:46:25
URL: http://blessathome.blogspot.com
Postat av: Sus

Starkt. Många kramar och hejarop.

2007-08-19 @ 22:41:52
Postat av: veggolatte

Oj! Starkt av dig att berätta! Och vad stark du måste ha varit som barn också, även om du inte minns.
Jag tror att det svåraste vi är med om är att överleva barndomen och ändå lyckas bli vettiga vuxna, trots att vi har ärr som aldrig försvinner.
Jag blir mållös av att läsa om din pappa, ändå så vet jag att min pappa kanske inte är så mycket annorlunda.
Massor med cyberkärlek till dig!!

2007-08-20 @ 10:19:57
URL: http://veggolatte.blogg.se/
Postat av: Tanten

freulein freud:
Nästan vilka ord som helst räcker. Det är så skönt att veta att ni, du, är där, läser och tycker att det skrivna är viktigt.
Skriv ner din egen historia. Det stärker mer än man kan tro. Och jag vill gärna läsa.

2007-08-20 @ 15:05:34
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Tanten

Betty:
Tack. Jag anstränger mig.
Jag är glad att se att du bloggar igen...

2007-08-20 @ 15:07:44
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Tanten

Toppis:
Jag tycker precis som du. Egentligen. Men ibland är det ändå svårt att tillåta sig själv att ta plats bland alla dem vars historier är så mycket längre. Jag kan fortfarande inte riktigt motivera mig att ansluta min blogg till er sida. Kanske senare. Kanske inte alls. Vi får se.
Det är fantastiskt att ni finns.

2007-08-20 @ 15:10:35
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Tanten

bless:
Det finns inget befängt systerskap. Det befängda i det här sammanhanget är att det finns en preskriptionstid på sexuella övergrepp. För vems skull? Jag är så ledsen att höra att ditt mod togs emot så illa, men gläds ändå. Du är ju modig för din egen skull.
Din sida är en fröjd att läsa! Jag har bara varit inne som allra kortast tidigare, men kommer nog dyka upp mer i fortsättningen. Jag tycker om att du låter ditt inre ta allt större plats. Mer av bless.

2007-08-20 @ 15:17:46
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Tanten

Sus:
Jag låter mig så gärna kramas. Hejaropen sjunger i mina öron och sträcker än mer på min raka rygg.

2007-08-20 @ 15:19:10
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Tanten

Veggolatte:
Jag tror och känner som du. Och önskar att det vore annorlunda. En barndom borde vara lugnet innan stormen. Friden innan ett slitsamt vuxenliv. Inte tvärtom.
Jag sörjer din förlorade far med dig. Vad du måste vara arg och rädd...
Kärlek med returpost.

2007-08-20 @ 15:23:11
URL: http://tantens.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback