Styv i korken, kort i rocken
Idag har jag jobbat, som de allra flesta andra dagar på sistone. Mitt jobb är ju relativt nytt, jag började på allvar i mars och jobbade då praktiskt taget heltid i två månader, parallellt med studierna. Som också är på heltid. I maj jobbade jag lite mindre, och nu i juni har jag ju varit på Charter. Det har ändå blivit ungefär 120 timmars arbete. Allt detta kan tyckas vara en rätt ointressant och irrelevant inledning på ett Tant-inlägg, men redovisningen av arbetade timmar har sin poäng.
Idag fick jag en tillsägelse på jobbet, av en kollega som jag tycker rätt mycket om. Jag tror nog att hon tycker rätt mycket om mig också. Hon var väldigt mån om att jag inte skulle bli ledsen. Det hon ville prata med mig om var mitt engagemang. Hon tyckte att jag skulle tona ner. Folk har tydligen känt sig trampade på tårna. Hon ville att jag skulle få en chans att ändra på det, innan Folk blev riktigt arga på mig.
Jag är inte det minsta överraskad. Jag är ganska säker på vilka de tåtrampade är och har redan reflekterat över att mitt flitiga antecknande och mina försök att strukturera saker omkring mig obönhörligen kommer reta upp både ett och annat gammalt spöke. Det hade visst talats om att jag faktiskt bara är timvikarie. Liknelsen "tagit på sig för stor rock" användes.
Nu råkar det vara så, att jag är rätt förtjust i mitt jobb. Det är inte det jag utbildas för, men ligger väldigt nära och är en utmärkt förberedelse för vad som komma skall. Under den ganska långa tid jag gått på utbildningen har jag lärt mig mycket som kan och bör appliceras på den här arbetsplatsen och när jag är färdig kommer jag vara kraftigt överkvalificerad. Jag är inte på det här jobbet för att sitta av några timmar i veckan och dra in lite extra fickpengar. Jag är här för att lära mig, för att göra ett bra jobb, för att använda mig av det jag kan. Jag är engagerad och motiverad. Och fan ta mig om jag tänker göra ett halvrisigt jobb för att några kantstötta, iskristallsbräckliga egon ska få känna sig stora i min närvaro.
Morrr.
Det gör mig så innerligt trött. Jag är glad, trevlig, kul, jag jobbar hårt och är uppmärksam. Ser jag att något är trasigt, att ett samtal behöver ringas, att något missats att registreras, då gör jag det själv om jag kan. I de fall jag inte hinner eller inte har befogenheten, skriver jag upp det och ber någon annan att göra det. Sitter jag sysslolös frågar jag alltid kollegorna omkring mig om de behöver hjälp med något. För mig är det precis vad vi är: Kollegor. Jag tänker inte följa någon outtalad rangordning, hellre låta saker förbli trasiga och oåtgärdade än riskera att rufsa till någon på en högre pinne.
Idag är Tanten trött.
Idag fick jag en tillsägelse på jobbet, av en kollega som jag tycker rätt mycket om. Jag tror nog att hon tycker rätt mycket om mig också. Hon var väldigt mån om att jag inte skulle bli ledsen. Det hon ville prata med mig om var mitt engagemang. Hon tyckte att jag skulle tona ner. Folk har tydligen känt sig trampade på tårna. Hon ville att jag skulle få en chans att ändra på det, innan Folk blev riktigt arga på mig.
Jag är inte det minsta överraskad. Jag är ganska säker på vilka de tåtrampade är och har redan reflekterat över att mitt flitiga antecknande och mina försök att strukturera saker omkring mig obönhörligen kommer reta upp både ett och annat gammalt spöke. Det hade visst talats om att jag faktiskt bara är timvikarie. Liknelsen "tagit på sig för stor rock" användes.
Nu råkar det vara så, att jag är rätt förtjust i mitt jobb. Det är inte det jag utbildas för, men ligger väldigt nära och är en utmärkt förberedelse för vad som komma skall. Under den ganska långa tid jag gått på utbildningen har jag lärt mig mycket som kan och bör appliceras på den här arbetsplatsen och när jag är färdig kommer jag vara kraftigt överkvalificerad. Jag är inte på det här jobbet för att sitta av några timmar i veckan och dra in lite extra fickpengar. Jag är här för att lära mig, för att göra ett bra jobb, för att använda mig av det jag kan. Jag är engagerad och motiverad. Och fan ta mig om jag tänker göra ett halvrisigt jobb för att några kantstötta, iskristallsbräckliga egon ska få känna sig stora i min närvaro.
Morrr.
Det gör mig så innerligt trött. Jag är glad, trevlig, kul, jag jobbar hårt och är uppmärksam. Ser jag att något är trasigt, att ett samtal behöver ringas, att något missats att registreras, då gör jag det själv om jag kan. I de fall jag inte hinner eller inte har befogenheten, skriver jag upp det och ber någon annan att göra det. Sitter jag sysslolös frågar jag alltid kollegorna omkring mig om de behöver hjälp med något. För mig är det precis vad vi är: Kollegor. Jag tänker inte följa någon outtalad rangordning, hellre låta saker förbli trasiga och oåtgärdade än riskera att rufsa till någon på en högre pinne.
Idag är Tanten trött.
Pirr och tonårshjärta
Nu är det söndagen efter midsommar. Det innebär att midsommar har varit, att det nu är EFTER midsommar. Det borde ju rimligtvis betyda, att om någon eller några sagt att de ska vara borta över midsommar, men att de kan ses efter midsommar, så kan de kanske ses nu? Nu är faktiskt efter midsommar.
Jag betér mig.
Jag har drabbats av ett pirr. Jag håller det hyfsat i shack, men ibland betér jag mig lite ändå, för att det är lite skoj att sitta och känna på pirret en stund. Pirret gäller en gammal kändis. Ingen mindre än den vida beryktade Glasögonmannen.
Några dagar innan Chartern hade sista terminen utspark på skolan. Glasögonmannen råkar gå just den terminen, och jag råkar gå på de flesta utsparker. Jag hade funderat lite kring det hela dagarna innan. Eftersom han är färdig på skolan nu, så kunde utsparken mycket väl vara sista gången jag såg honom. Jag hade ingen aning om ifall han tänker vara kvar i stan till hösten, eller om han flyttar iväg, söker jobb någon annanstans. Dessutom hade jag inte hans telefonnummer. Helst av allt hade jag velat avsluta insparksfesten med att hångla upp honom hela vägen hem till mig, men insåg att det kunde bli ett nästan omöjligt projekt. Glasögonmannen är en mäkta svårfångad fisk under de bästa av omständigheter. Nu skulle han vara omsvärmad av vänner, klasskompisar, kjoltyg och yster över examen och champagnefrukostar. Jag satsade därför på ett lägre delmål: Fixa telefonnumret.
För många av er kan det låta som en smal sak. Kanske verkar det till och med fånigt att jag inte redan har bett om det. Men ni måste förstå. Tanten ber inte om telefonnummer.
Det är rätt måga saker Tanten inte gör, som ni säkerligen skulle bli överraskade av att få veta. Tanten tar mycket sällan första initiativet till ragg. Tanten pratar extremt sällan med främlingar. Tanten tar praktiskt taget aldrig första hångelsteget, Tanten plockar aldrig av första plagget när det ska liggas och Tanten ber inte om telefonnummer. Jag är väl medveten om att allt detta skänker en högst obehaglig femtiotals-lyster åt Tanten. Jag jobbar på det. Men sanningen är att Tanten är skitskraj för att få nobben.
Som tonåring var jag ett rätt misslyckat projekt. Jag var märklig utan att själv förstå det, söt utan att ha en aning om det och vansinnigt osäker och supermedveten om det. Länge, länge ville jag, som de flesta opopulära tonårsflickor, bara få bekräftelse från en man. Eller, pojke. Det gjorde naturligtvis att jag kring män, eller pojkar, fick tunghäfta, fnittrade gällt, sade konstiga saker och betedde mig allmänt trånande på ett högeligen oattraktivt sätt. Jag fick en pojkvän när jag var sexton, av att mer eller mindre halka på ett bananskal. Han var kär i någon annan, men var en mycket samvetsgrann ung man som inte bara ville skicka hem mig efter att vi spenderat en natt tillsammans. Så han tyckte att vi kunde prova. Det gjorde vi. Tjejen han var kär i ville då helt plötsligt ha honom, men han sade nej och fortsatte prova med mig. Det blev rätt bra faktiskt. Vi provade fint i ett år. Sedan följde ytterligare år efter år av längtande trängtan och krossade förhoppningar. Eldsjälen dök upp under den här tiden. Till slut började jag landa i att jag kanske trivdes rätt bra singel. Att förhållanden kanske inte var något för mig. Resten är ett annat kapitel.
Alla dessa år av att bli dumpad, avvisad, bemött som jobbig och efterhängsen, har gjort djupa avtryck i min personlighet. Även om jag idag kan vara rätt full of my self (som de säger, over theeere), vet att jag inte har några svårare problem att få hugg om jag skulle jobba på det och själv har några hjärteblåmärken på mitt samvete, klarar jag bara inte av att ta initiativ. Inte i någon större utsträckning. Varje gång jag försöker känner jag tonårspojkarnas föraktfulla blickar, hör jag det ensliga tutandet från telefonen som ingen vill svara i, upplever jag det frostiga undvikandet från dem som jag så gärna bara ville få ett hej ifrån. Någon del av mig blev aldrig äldre, lärde sig aldrig av de nya erfarenheterna. Jag vet att vi är många, vi med tonårshjärtan.
Anyhow, anywho. Jag och Rex var på utsparken, de hade ett trist spex som aldrig ville ta slut, Glasögonmannen blev kallad ner på scenen och tillägnad en dikt om sina brudmagnetskvalitéer. Jo, jag tackar jag. Efteråt sprang jag på honom, vi kramades lite, pratade fnissigt och lite stelt, jag sade Vet du vad jag inte har, som jag skulle vilja ha? Nä. Ditt telefonnummer. Han skrattade lite och sade Då kan du väl få det då. Mission accomplished. Vi gick åt varsitt håll och pratade knappt alls under kvällen. Jag hittade ett annat hångel som jag trodde att jag skulle få gå hem med, men blev lurad på konfekten i sista sekunden på bästa snålkuksmanér. Mer om det i ett alldeles eget snålkukat inlägg. När jag kom tillbaka in till festen blev jag shanghaiad av en klasskompis som var lite dragen, lite glad och lite kärvänlig. Vi dansade och pratade, kramades ibland, och i närheten stod Glasögonmannen och sneglade. Han dansade lite närmare, men kom aldrig riktigt fram. Jag funderade på att vara berget till hans Mohammed, men blev distraherad av min kärleksfulle klasskompis, och nästa gång jag tittade var Glasögonmannen puts väck. Ute och röker, tänkte jag. När jag fick chansen gick jag och letade. Inga Glasögonmän av god kvalité någonstans.
Jag hängde kvar en stund till, gick hem och skickade ett sms på vägen.
Jag hann visst varken säga hejdå,
eller fråga om du ville somna med mig.
Kanske en annan gång.
Hoppas din kväll var strålande. Puss.
Tanten.
En timme senare, runt fem på morgonen, fick jag svar.
Jag var lite spretig och överallt ikväll.
Hann typ inte prata med nån,
och inte säga hejdå heller!
Hoppas du hade en bra kväll!
Men jaha. Svara inte på det jag faktiskt skrev då. Jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat situationen, att han inte alls kretsat runt mig, och att han var marginellt intresserad. Släppte det hela till further notice.
Kvällen efter ölade jag med Frk. Blick. Klockan var ganska sent och jag gluttade på telefonen då och då för att se om snålkuken från kvällen innan, aka Folkishånglet, behagade svara på mitt lätt dryga sms. Vid en av gluttningarna lyste min telefon glatt ljusblått. Ett nytt meddelande.
Är det nåt kalas ikväll?
Jag hann titta på texten ett par gånger innan jag fattade. Det är från Glasögonmannen! Mitt svar var kvickt.
Jag tänkte fråga dig.
Står på Mediahänget,
ölar och pratar familj.
Jag är lite danssugen.
Vad gör du?
Telefonen var tyst en stund, sedan undrade han hur många barn jag ville ha och förslog ett ställe på BrattStreet. Jag meddelade att jag inte ville ha några, undrade om han skulle ha elva till ett fotbollslag och hur länge stället skulle vara öppet. Just när jag fått Frk. Blick och hennes kära Texas att överväga BrattStreet, ringde det. Jag svarade, förvånat, och det var Glasögonmannen som meddelade att han var i krokarna. Jag styrde omedelbart 90 grader höger efter lyckönskningar från Frk. Blick, och ett par kvarter bort stod han, löjligt snygg och med en mycket väl insatt kompis som sällskap. Kompisen hälsade, konverserade och kramade mig när vi gick åt varsitt håll. Intressant.
I mitt kök drog vi skrönor och gjorde pommes. I soffan åt vi och fnissade. Efter en lång stund lutade han huvudet mot soffryggen och slöt ögonen. Jag erbjöd en rosa tandborste. När jag skulle gå ur soffan började vi hångla lite. Så fortsatte vi lite mer, och sedan blev det mycket hångel. Jag satt gränsle i hans knä, kvarterets fönsterrutor började sakta imma igen. Efter en stund, när andningen blivit både tung och snabb, var han verkligen TVUNGEN att gå på toa. Jag flyttade mig lite, och han välte mig mot armstödet. Han kysste mig, smekte mitt ansikte och sade:
Vad du är vacker.
Så gick han iväg och jag låg kvar. Tittade upp i taket och försökte hitta något jag förstod i allt det mjuka kaoset i min bröstkorg. Telefonen hade pipit, och när jag tittade på den fanns där ett sms från Radikala mamman. Hon sade att hon låg med hjärtat i handen och jag kunde inget annat än returnera ett Jag med.
Natten var skön och fin. Morgonen blev hastigt oavslutad när han gav sig ut på nyckeljakt över staden. I dörren sade vi Vi ses, och när den stängts somnade jag om, brett leende efter en liten privat herdestund. Och sedan dess har jag gått och bollat pirret som en glödhet kanelbulle, direkt ur ugnen. På något vis har jag vetat att det är min tur att höra av mig. Eftersom jag varit på Charter har jag naturligtvis inte kunnat. Jag har också varit osäker på om jag borde. Hur är det egentligen, när man får ligga med vem man vill, men ändå har någon som kommer först? När jag är kär i Knekten och inte vill riskera den relationen, kan jag då följa ett pirr? Var tar pirret vägen om man låter det leva loppan? Hur stort kan det bli? Och finns det något av substans i pirret, något värt att ta chanser för?
Jag vet inte alls. Men efter att Knekten och jag pratat om Spöket, efter att jag låtit honom veta att det finns ett pirr som jag inte bestämt mig för hur jag ska hantera, och efter att han talat om att han vill fortsätta träffa Spöket, så skickade jag i alla fall ett sms till Glasögonmannen. Kontentan av det hela var att vi skulle höras efter midsommar. Som svar på mitt midsommarsms med vidhängande Puss (som jag skickade till totalt 33 personer för att legitimera att jag skickade det till Glasögonmannen), fick jag ett med vidhängande Pöss. Det är fascinerande hur ingående man kan analysera en Pöss.
Nu sitter jag och väntar på att Mohammed ska komma till berget. Berget har faktiskt varit mycket tydlig med sina avsikter gentemot Mohammed och ligger dessutom ute med fler smsinitiativ. Även om Mohammed alltid svarat så är det avgjort hans tur att komma till berget. Berget kan inte förväntas bjuda ut sig hur som helst. Berget övar nu, i all stillsamhet, på kungsfiske...
Jag betér mig.
Jag har drabbats av ett pirr. Jag håller det hyfsat i shack, men ibland betér jag mig lite ändå, för att det är lite skoj att sitta och känna på pirret en stund. Pirret gäller en gammal kändis. Ingen mindre än den vida beryktade Glasögonmannen.
Några dagar innan Chartern hade sista terminen utspark på skolan. Glasögonmannen råkar gå just den terminen, och jag råkar gå på de flesta utsparker. Jag hade funderat lite kring det hela dagarna innan. Eftersom han är färdig på skolan nu, så kunde utsparken mycket väl vara sista gången jag såg honom. Jag hade ingen aning om ifall han tänker vara kvar i stan till hösten, eller om han flyttar iväg, söker jobb någon annanstans. Dessutom hade jag inte hans telefonnummer. Helst av allt hade jag velat avsluta insparksfesten med att hångla upp honom hela vägen hem till mig, men insåg att det kunde bli ett nästan omöjligt projekt. Glasögonmannen är en mäkta svårfångad fisk under de bästa av omständigheter. Nu skulle han vara omsvärmad av vänner, klasskompisar, kjoltyg och yster över examen och champagnefrukostar. Jag satsade därför på ett lägre delmål: Fixa telefonnumret.
För många av er kan det låta som en smal sak. Kanske verkar det till och med fånigt att jag inte redan har bett om det. Men ni måste förstå. Tanten ber inte om telefonnummer.
Det är rätt måga saker Tanten inte gör, som ni säkerligen skulle bli överraskade av att få veta. Tanten tar mycket sällan första initiativet till ragg. Tanten pratar extremt sällan med främlingar. Tanten tar praktiskt taget aldrig första hångelsteget, Tanten plockar aldrig av första plagget när det ska liggas och Tanten ber inte om telefonnummer. Jag är väl medveten om att allt detta skänker en högst obehaglig femtiotals-lyster åt Tanten. Jag jobbar på det. Men sanningen är att Tanten är skitskraj för att få nobben.
Som tonåring var jag ett rätt misslyckat projekt. Jag var märklig utan att själv förstå det, söt utan att ha en aning om det och vansinnigt osäker och supermedveten om det. Länge, länge ville jag, som de flesta opopulära tonårsflickor, bara få bekräftelse från en man. Eller, pojke. Det gjorde naturligtvis att jag kring män, eller pojkar, fick tunghäfta, fnittrade gällt, sade konstiga saker och betedde mig allmänt trånande på ett högeligen oattraktivt sätt. Jag fick en pojkvän när jag var sexton, av att mer eller mindre halka på ett bananskal. Han var kär i någon annan, men var en mycket samvetsgrann ung man som inte bara ville skicka hem mig efter att vi spenderat en natt tillsammans. Så han tyckte att vi kunde prova. Det gjorde vi. Tjejen han var kär i ville då helt plötsligt ha honom, men han sade nej och fortsatte prova med mig. Det blev rätt bra faktiskt. Vi provade fint i ett år. Sedan följde ytterligare år efter år av längtande trängtan och krossade förhoppningar. Eldsjälen dök upp under den här tiden. Till slut började jag landa i att jag kanske trivdes rätt bra singel. Att förhållanden kanske inte var något för mig. Resten är ett annat kapitel.
Alla dessa år av att bli dumpad, avvisad, bemött som jobbig och efterhängsen, har gjort djupa avtryck i min personlighet. Även om jag idag kan vara rätt full of my self (som de säger, over theeere), vet att jag inte har några svårare problem att få hugg om jag skulle jobba på det och själv har några hjärteblåmärken på mitt samvete, klarar jag bara inte av att ta initiativ. Inte i någon större utsträckning. Varje gång jag försöker känner jag tonårspojkarnas föraktfulla blickar, hör jag det ensliga tutandet från telefonen som ingen vill svara i, upplever jag det frostiga undvikandet från dem som jag så gärna bara ville få ett hej ifrån. Någon del av mig blev aldrig äldre, lärde sig aldrig av de nya erfarenheterna. Jag vet att vi är många, vi med tonårshjärtan.
Anyhow, anywho. Jag och Rex var på utsparken, de hade ett trist spex som aldrig ville ta slut, Glasögonmannen blev kallad ner på scenen och tillägnad en dikt om sina brudmagnetskvalitéer. Jo, jag tackar jag. Efteråt sprang jag på honom, vi kramades lite, pratade fnissigt och lite stelt, jag sade Vet du vad jag inte har, som jag skulle vilja ha? Nä. Ditt telefonnummer. Han skrattade lite och sade Då kan du väl få det då. Mission accomplished. Vi gick åt varsitt håll och pratade knappt alls under kvällen. Jag hittade ett annat hångel som jag trodde att jag skulle få gå hem med, men blev lurad på konfekten i sista sekunden på bästa snålkuksmanér. Mer om det i ett alldeles eget snålkukat inlägg. När jag kom tillbaka in till festen blev jag shanghaiad av en klasskompis som var lite dragen, lite glad och lite kärvänlig. Vi dansade och pratade, kramades ibland, och i närheten stod Glasögonmannen och sneglade. Han dansade lite närmare, men kom aldrig riktigt fram. Jag funderade på att vara berget till hans Mohammed, men blev distraherad av min kärleksfulle klasskompis, och nästa gång jag tittade var Glasögonmannen puts väck. Ute och röker, tänkte jag. När jag fick chansen gick jag och letade. Inga Glasögonmän av god kvalité någonstans.
Jag hängde kvar en stund till, gick hem och skickade ett sms på vägen.
Jag hann visst varken säga hejdå,
eller fråga om du ville somna med mig.
Kanske en annan gång.
Hoppas din kväll var strålande. Puss.
Tanten.
En timme senare, runt fem på morgonen, fick jag svar.
Jag var lite spretig och överallt ikväll.
Hann typ inte prata med nån,
och inte säga hejdå heller!
Hoppas du hade en bra kväll!
Men jaha. Svara inte på det jag faktiskt skrev då. Jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat situationen, att han inte alls kretsat runt mig, och att han var marginellt intresserad. Släppte det hela till further notice.
Kvällen efter ölade jag med Frk. Blick. Klockan var ganska sent och jag gluttade på telefonen då och då för att se om snålkuken från kvällen innan, aka Folkishånglet, behagade svara på mitt lätt dryga sms. Vid en av gluttningarna lyste min telefon glatt ljusblått. Ett nytt meddelande.
Är det nåt kalas ikväll?
Jag hann titta på texten ett par gånger innan jag fattade. Det är från Glasögonmannen! Mitt svar var kvickt.
Jag tänkte fråga dig.
Står på Mediahänget,
ölar och pratar familj.
Jag är lite danssugen.
Vad gör du?
Telefonen var tyst en stund, sedan undrade han hur många barn jag ville ha och förslog ett ställe på BrattStreet. Jag meddelade att jag inte ville ha några, undrade om han skulle ha elva till ett fotbollslag och hur länge stället skulle vara öppet. Just när jag fått Frk. Blick och hennes kära Texas att överväga BrattStreet, ringde det. Jag svarade, förvånat, och det var Glasögonmannen som meddelade att han var i krokarna. Jag styrde omedelbart 90 grader höger efter lyckönskningar från Frk. Blick, och ett par kvarter bort stod han, löjligt snygg och med en mycket väl insatt kompis som sällskap. Kompisen hälsade, konverserade och kramade mig när vi gick åt varsitt håll. Intressant.
I mitt kök drog vi skrönor och gjorde pommes. I soffan åt vi och fnissade. Efter en lång stund lutade han huvudet mot soffryggen och slöt ögonen. Jag erbjöd en rosa tandborste. När jag skulle gå ur soffan började vi hångla lite. Så fortsatte vi lite mer, och sedan blev det mycket hångel. Jag satt gränsle i hans knä, kvarterets fönsterrutor började sakta imma igen. Efter en stund, när andningen blivit både tung och snabb, var han verkligen TVUNGEN att gå på toa. Jag flyttade mig lite, och han välte mig mot armstödet. Han kysste mig, smekte mitt ansikte och sade:
Vad du är vacker.
Så gick han iväg och jag låg kvar. Tittade upp i taket och försökte hitta något jag förstod i allt det mjuka kaoset i min bröstkorg. Telefonen hade pipit, och när jag tittade på den fanns där ett sms från Radikala mamman. Hon sade att hon låg med hjärtat i handen och jag kunde inget annat än returnera ett Jag med.
Natten var skön och fin. Morgonen blev hastigt oavslutad när han gav sig ut på nyckeljakt över staden. I dörren sade vi Vi ses, och när den stängts somnade jag om, brett leende efter en liten privat herdestund. Och sedan dess har jag gått och bollat pirret som en glödhet kanelbulle, direkt ur ugnen. På något vis har jag vetat att det är min tur att höra av mig. Eftersom jag varit på Charter har jag naturligtvis inte kunnat. Jag har också varit osäker på om jag borde. Hur är det egentligen, när man får ligga med vem man vill, men ändå har någon som kommer först? När jag är kär i Knekten och inte vill riskera den relationen, kan jag då följa ett pirr? Var tar pirret vägen om man låter det leva loppan? Hur stort kan det bli? Och finns det något av substans i pirret, något värt att ta chanser för?
Jag vet inte alls. Men efter att Knekten och jag pratat om Spöket, efter att jag låtit honom veta att det finns ett pirr som jag inte bestämt mig för hur jag ska hantera, och efter att han talat om att han vill fortsätta träffa Spöket, så skickade jag i alla fall ett sms till Glasögonmannen. Kontentan av det hela var att vi skulle höras efter midsommar. Som svar på mitt midsommarsms med vidhängande Puss (som jag skickade till totalt 33 personer för att legitimera att jag skickade det till Glasögonmannen), fick jag ett med vidhängande Pöss. Det är fascinerande hur ingående man kan analysera en Pöss.
Nu sitter jag och väntar på att Mohammed ska komma till berget. Berget har faktiskt varit mycket tydlig med sina avsikter gentemot Mohammed och ligger dessutom ute med fler smsinitiativ. Även om Mohammed alltid svarat så är det avgjort hans tur att komma till berget. Berget kan inte förväntas bjuda ut sig hur som helst. Berget övar nu, i all stillsamhet, på kungsfiske...
Spöket
Dagen innan jag och Knekten skulle åka på Charter kom han hit. Vi hånglades på tågstationen, utförde förargelseväckande beteende på lokaltrafiken, klädde av varandra nakna innan resväskan slutat gunga på hallgolvet. Inget nytt. Efter sjungande, rungande kättjeyl låg vi och kelade, pratade. Jag kände ett skav. Jag pratade om skavet. Det skavde lite mer.
För någon månad sedan var Knekten på Sydligare Breddgrader. Jag satt på brittpub med min kära Frk. Blick och inmundigade ale och visdomar. Ikväll kan jag inte minnas vad hon sade som landade så ömt, men jag vet att vi pratade om ensamhet, rädsla, längtan och trygghet. Jag vet att vi pratade om mammor, om föräldralöshet. Jag vet att Knekten fanns med bland meningarna. Jag gick på toa och ringde Sydligare Breddgrader. När Knekten svarade darrade jag ur mig längtan och rädsla. En önskan om att ta bort all distans och försiktighet. Mellan mina tårar svarade han med kärlek, allt kändes varmt och jag återvände till Frk. Blick med bröstet fyllt av sol.
Efter någon vecka kom han hem, vi hade båda mycket att göra och ansträngde oss för att följa vår nya curfew. Ingen kontakt mellan 21.00 och 13.00. Det är det senaste i Projekt Hantera Svartsjuka. Funkar helt okej, men resulterar ibland i att vi inte hinner höras av på ett tag. Så blev det nu. Helt förklarligt, alltså. Ändå...
Mitt skav var svårt att få tag på. Jag kände mig lite undvikt, han kändes lite långt bort, jag funderade kring mina eventuella pirr för eventuella andra (Ha tålamod, det kommer. Förf. anm.). När jag försökte hitta källan till skavet såg det ut som att det kanske hade med det där samtalet till Sydligare Breddgrader att göra. Som att han tyckte att det blivit lite mycket, lite stort. Så jag frågade, i sängen, efter ylandet. Han funderade en stund och svarade att det nog kunde vara så. Vi pratade om det. Så fick jag ett infall. Jag bad honom vara ärlig. Finns det någon annan som gör dig pirrig?
Ja.
Svindel. Och svindeln vill inte släppa.
Jag vet vem hon är. Jag råkade bläddra fram en bild på henne, på hans mobil. Hon är fin. Alternativ, ren, fin. Hon ser ut som En Riktig Tjej. Och jag har svindel. Jag vet att de ses då och då, och jag vet att de nyligen spenderade en hel kväll ute, med varandra och varandras vänner. Hon gör honom pirrig, och i mitt huvud är hon En Riktig Tjej. En tjej som vill vara ihop. En tjej som inte håller på och krånglar med relationsanarki och kärlekskritik, en tjej som bara vill vara med honom när hon är kär, en tjej som blir svartsjuk på ett sätt som får honom att känna sig viktig. En tjej som är alternativ på ett sätt som andra är alternativa, som andra förstår, en tjej som rakar sig och som sminkar sig lagom mycket varje morgon, en tjej som gärna vill ha barn någon gång, en tjej som inte blir arg på hans kompisar när de pratar om tjejerna de dragit över. En tjej som tycker att det är mysigt att bo ihop, en tjej som inte blir enstörig efter att ha umgåtts intensivt i en vecka, en tjej som inte får ångest av att bli inbjuden till föräldrarnas sommarställe på midsommar, en tjej som gillar parmiddagar. En tjej som är lagom mycket vänster och lagom mycket feminist, en tjej som inte skriker sig hes framför barnklädesaffärernas rosa och blå skyltfönster. En tjej med trygg uppväxt och bra relationer till sina föräldrar. En tjej med intressanta, men inte otäcka och inte för många, historier om smärtor och förluster. En Riktig Tjej. The marrying kind, antar jag. Den sorten jag aldrig kommer vara och är livrädd att bli utbytt mot.
Jag är så rädd att han ska titta på mig en dag och tänka: Det har varit spännande. Det har varit passionerat och sexigt, det blir ett fint minne när jag sitter i bostadsrätten med barnen. Det var verkligen ett bra sätt att spendera de vilda åren. Men hon är ingen man åldras med.
Jag är ingen man åldras med, inte så. Jag håller inte fast, tryggar inte med krav, fattar inte de svåra besluten åt någon. Jag kan inte skoja avslappnat med föräldrarna, för jag vet inte hur man pratar med vuxna. De saker jag skämtar om är inte för föräldrars öron. Jag kan inte le överseende när kompisarna flatgarvar åt brudskrönorna. Jag blir för arg, för hetsig, för högljudt uppläxande. Polarna slappnar inte av när jag är med, jag blir aldrig klädsamt osynlig. Jag vill inte ha barn. Jag vill inte dela bostadslån med någon. Jag vet att pappor inte stannar kvar, de är alltid först och främst män. Jag vill inte bli först och främst mamma. Jag vill aldrig vara monogam, aldrig kalla mig flickvän. Jag tycker om att vara min egen, fatta beslut för att jag vill, ha sex med män som tar skönt i mig för att jag kan, för att det känns bra. Jag hatar parmiddagar, jag blir inte svartsjuk, jag är för morgontrött för att måla mitt ansikte vänligare mot andras ögon. Jag hatar rosa flickkläder, de får mig att hota om hemgjorda bomber. Jag måste vara själv, i mitt eget huvud, ofta. Tankarna är för många för att jag ska kunna lyssna på andras för länge.
Han säger att han älskar att jag är sådan. Kanske tror jag honom. Jag önskar att jag kunde tro på det ickenormativa. Att någon kan stå emot trycket. Jag önskar att jag inte visste att allt bara är tillfälligt.
För någon månad sedan var Knekten på Sydligare Breddgrader. Jag satt på brittpub med min kära Frk. Blick och inmundigade ale och visdomar. Ikväll kan jag inte minnas vad hon sade som landade så ömt, men jag vet att vi pratade om ensamhet, rädsla, längtan och trygghet. Jag vet att vi pratade om mammor, om föräldralöshet. Jag vet att Knekten fanns med bland meningarna. Jag gick på toa och ringde Sydligare Breddgrader. När Knekten svarade darrade jag ur mig längtan och rädsla. En önskan om att ta bort all distans och försiktighet. Mellan mina tårar svarade han med kärlek, allt kändes varmt och jag återvände till Frk. Blick med bröstet fyllt av sol.
Efter någon vecka kom han hem, vi hade båda mycket att göra och ansträngde oss för att följa vår nya curfew. Ingen kontakt mellan 21.00 och 13.00. Det är det senaste i Projekt Hantera Svartsjuka. Funkar helt okej, men resulterar ibland i att vi inte hinner höras av på ett tag. Så blev det nu. Helt förklarligt, alltså. Ändå...
Mitt skav var svårt att få tag på. Jag kände mig lite undvikt, han kändes lite långt bort, jag funderade kring mina eventuella pirr för eventuella andra (Ha tålamod, det kommer. Förf. anm.). När jag försökte hitta källan till skavet såg det ut som att det kanske hade med det där samtalet till Sydligare Breddgrader att göra. Som att han tyckte att det blivit lite mycket, lite stort. Så jag frågade, i sängen, efter ylandet. Han funderade en stund och svarade att det nog kunde vara så. Vi pratade om det. Så fick jag ett infall. Jag bad honom vara ärlig. Finns det någon annan som gör dig pirrig?
Ja.
Svindel. Och svindeln vill inte släppa.
Jag vet vem hon är. Jag råkade bläddra fram en bild på henne, på hans mobil. Hon är fin. Alternativ, ren, fin. Hon ser ut som En Riktig Tjej. Och jag har svindel. Jag vet att de ses då och då, och jag vet att de nyligen spenderade en hel kväll ute, med varandra och varandras vänner. Hon gör honom pirrig, och i mitt huvud är hon En Riktig Tjej. En tjej som vill vara ihop. En tjej som inte håller på och krånglar med relationsanarki och kärlekskritik, en tjej som bara vill vara med honom när hon är kär, en tjej som blir svartsjuk på ett sätt som får honom att känna sig viktig. En tjej som är alternativ på ett sätt som andra är alternativa, som andra förstår, en tjej som rakar sig och som sminkar sig lagom mycket varje morgon, en tjej som gärna vill ha barn någon gång, en tjej som inte blir arg på hans kompisar när de pratar om tjejerna de dragit över. En tjej som tycker att det är mysigt att bo ihop, en tjej som inte blir enstörig efter att ha umgåtts intensivt i en vecka, en tjej som inte får ångest av att bli inbjuden till föräldrarnas sommarställe på midsommar, en tjej som gillar parmiddagar. En tjej som är lagom mycket vänster och lagom mycket feminist, en tjej som inte skriker sig hes framför barnklädesaffärernas rosa och blå skyltfönster. En tjej med trygg uppväxt och bra relationer till sina föräldrar. En tjej med intressanta, men inte otäcka och inte för många, historier om smärtor och förluster. En Riktig Tjej. The marrying kind, antar jag. Den sorten jag aldrig kommer vara och är livrädd att bli utbytt mot.
Jag är så rädd att han ska titta på mig en dag och tänka: Det har varit spännande. Det har varit passionerat och sexigt, det blir ett fint minne när jag sitter i bostadsrätten med barnen. Det var verkligen ett bra sätt att spendera de vilda åren. Men hon är ingen man åldras med.
Jag är ingen man åldras med, inte så. Jag håller inte fast, tryggar inte med krav, fattar inte de svåra besluten åt någon. Jag kan inte skoja avslappnat med föräldrarna, för jag vet inte hur man pratar med vuxna. De saker jag skämtar om är inte för föräldrars öron. Jag kan inte le överseende när kompisarna flatgarvar åt brudskrönorna. Jag blir för arg, för hetsig, för högljudt uppläxande. Polarna slappnar inte av när jag är med, jag blir aldrig klädsamt osynlig. Jag vill inte ha barn. Jag vill inte dela bostadslån med någon. Jag vet att pappor inte stannar kvar, de är alltid först och främst män. Jag vill inte bli först och främst mamma. Jag vill aldrig vara monogam, aldrig kalla mig flickvän. Jag tycker om att vara min egen, fatta beslut för att jag vill, ha sex med män som tar skönt i mig för att jag kan, för att det känns bra. Jag hatar parmiddagar, jag blir inte svartsjuk, jag är för morgontrött för att måla mitt ansikte vänligare mot andras ögon. Jag hatar rosa flickkläder, de får mig att hota om hemgjorda bomber. Jag måste vara själv, i mitt eget huvud, ofta. Tankarna är för många för att jag ska kunna lyssna på andras för länge.
Han säger att han älskar att jag är sådan. Kanske tror jag honom. Jag önskar att jag kunde tro på det ickenormativa. Att någon kan stå emot trycket. Jag önskar att jag inte visste att allt bara är tillfälligt.
Charter
ÄNTLIGEN.
Hemma. Själv. Vid datorn. Omständigheter som inte klaffat med varandra på veckor och därmed förorsakat ett ovälkommet långt uppehåll. Sorry kompisar. Hoppas ni orkat hänga kvar.
Det var faktiskt så att jag skrev en uppföljare på det förra inlägget. Det var till och med så att jag skrev uppföljaren i tre etapper. Sedan var det så att blogg.se inte har världens bästa back up och att jag glömde klicka Spara som utkast, alternativt Ctrl + A, Ctrl + C, vilket resulterade i att det långa, djupsinniga slutet försvann. Då blev jag så arg att jag sket i hela kalaset och drog på Charter.
Jaa, vet ni, det är SANT! Jag har varit på min allra första solsemester och jag åkte med Knekten. Det var parigt, soligt, dammigt och alldeles strålande. Knekten är hittills min bästa chartnerpartner. Vi hade pensionärsmässig dygnsrytm, gick upp till den trista hotellfrukosten och somnade värmeutmattade strax innan midnatt, varje dag. En enda partyfylla hann vi med, men den var fin. Det bör i sammanhanget tilläggas att vi punkterade panschis-imagen något med ylande orgasmer genom öppen balkongdörr, ett par-tre gånger dagligen. A woman's gotta get what a woman's gotta get. Att hjälpa varandra med ACO Barn solskyddsfaktor 25 är överraskande uppeggande.
Förutom gulligullandet, knulliknullandet och det uppenbara pariparandet, så är Knekten och jag sällsynt lyckade chartnerpartners på alla möjliga sätt. Vi älskar att jäsa på beachen med näsan djupt i en bok. Vi spanar på lökar och rumpor och gillar stolta tjockisar. Vi är solrädda blekfisar och vill in under parasoll efter en knapp timme. Vi dricker mer än gärna fyra öl till lunch. Vi provar en ny billig sylta till varje måltid. Jag äter sällan mer än en halv portion, han äter alltid en och en halv portion. Vi sticker iväg från TristaTurista-området och utforskar småhålor med buss. Vi tycker att bästa utflykten är den med en tjock byracka, en Sverigeälskande skulpturmålare i ett garage, spinkiga, skitiga katter överallt, världens minsta smutspub, gubbar utan tänder och krigshistorier. Vi hoppar hoppsasteg tillbaka till hotellet efter en skumpig busstur med öppen dörr. Vi går till farbrorn på trånga frukoststället igen och igen, för att han alltid säger ålraaajt? och gör alla smörgåsarna och de sladdriga pommes fritesen helt själv. När den ena knölar ihop sin solhatt till en boll, eller visar tänderna mot förbipasserande, föreslår den andra ett stillsamt Äta? Vi sjunger samma töntiga ramsa tills vi trillar ihop i fnisshög på hotellsängen. Vi blir kompisar med suraste nattportieren och får honom att sjunga operett om att inte ta upp fyllematen till rummet. När jag får ont bär Knekten alla tusen väskor och agerar krycka och låter mig gå tillbaka till hotellet så långsamt, långsamt jag bara vill. När jag druckit en blå drink i starka solen och springer naken på takterassen håller Knekten med om att det är en jättebra idé att fota min tatuerade rumpa eller mina bröst tryckta mot glasdörren och att de brittiska tanternas solstolar säkert är utom synhåll.
Det var fnissigt, skönt, bra. Så när som på spöket.
Hemma. Själv. Vid datorn. Omständigheter som inte klaffat med varandra på veckor och därmed förorsakat ett ovälkommet långt uppehåll. Sorry kompisar. Hoppas ni orkat hänga kvar.
Det var faktiskt så att jag skrev en uppföljare på det förra inlägget. Det var till och med så att jag skrev uppföljaren i tre etapper. Sedan var det så att blogg.se inte har världens bästa back up och att jag glömde klicka Spara som utkast, alternativt Ctrl + A, Ctrl + C, vilket resulterade i att det långa, djupsinniga slutet försvann. Då blev jag så arg att jag sket i hela kalaset och drog på Charter.
Jaa, vet ni, det är SANT! Jag har varit på min allra första solsemester och jag åkte med Knekten. Det var parigt, soligt, dammigt och alldeles strålande. Knekten är hittills min bästa chartnerpartner. Vi hade pensionärsmässig dygnsrytm, gick upp till den trista hotellfrukosten och somnade värmeutmattade strax innan midnatt, varje dag. En enda partyfylla hann vi med, men den var fin. Det bör i sammanhanget tilläggas att vi punkterade panschis-imagen något med ylande orgasmer genom öppen balkongdörr, ett par-tre gånger dagligen. A woman's gotta get what a woman's gotta get. Att hjälpa varandra med ACO Barn solskyddsfaktor 25 är överraskande uppeggande.
Förutom gulligullandet, knulliknullandet och det uppenbara pariparandet, så är Knekten och jag sällsynt lyckade chartnerpartners på alla möjliga sätt. Vi älskar att jäsa på beachen med näsan djupt i en bok. Vi spanar på lökar och rumpor och gillar stolta tjockisar. Vi är solrädda blekfisar och vill in under parasoll efter en knapp timme. Vi dricker mer än gärna fyra öl till lunch. Vi provar en ny billig sylta till varje måltid. Jag äter sällan mer än en halv portion, han äter alltid en och en halv portion. Vi sticker iväg från TristaTurista-området och utforskar småhålor med buss. Vi tycker att bästa utflykten är den med en tjock byracka, en Sverigeälskande skulpturmålare i ett garage, spinkiga, skitiga katter överallt, världens minsta smutspub, gubbar utan tänder och krigshistorier. Vi hoppar hoppsasteg tillbaka till hotellet efter en skumpig busstur med öppen dörr. Vi går till farbrorn på trånga frukoststället igen och igen, för att han alltid säger ålraaajt? och gör alla smörgåsarna och de sladdriga pommes fritesen helt själv. När den ena knölar ihop sin solhatt till en boll, eller visar tänderna mot förbipasserande, föreslår den andra ett stillsamt Äta? Vi sjunger samma töntiga ramsa tills vi trillar ihop i fnisshög på hotellsängen. Vi blir kompisar med suraste nattportieren och får honom att sjunga operett om att inte ta upp fyllematen till rummet. När jag får ont bär Knekten alla tusen väskor och agerar krycka och låter mig gå tillbaka till hotellet så långsamt, långsamt jag bara vill. När jag druckit en blå drink i starka solen och springer naken på takterassen håller Knekten med om att det är en jättebra idé att fota min tatuerade rumpa eller mina bröst tryckta mot glasdörren och att de brittiska tanternas solstolar säkert är utom synhåll.
Det var fnissigt, skönt, bra. Så när som på spöket.