Framtid
Nu har Knekten åkt hem och det är dags att skriva om allt det där jobbiga som jag helst vill låtsas inte finns. Precis som Radikala mamman har jag en tendens att agera bloggstruts och lämna de omedelbart jobbigaste sakerna utanför texterna. Det är så svårt att veta vilken ände jag ska börja i. Och kanske, kanske försvinner det otäcka om jag bara struntar i det tillräckligt länge.
Mina studier har jag i största mån lämnat utanför bloggen. Det beror till del på den så omhuldade anonymiteten och till del på att det inte funnits så mycket spännande att säga. Pluggandet har varit ett relativt självgående område i Tantens liv, som sällan behövt särskilt mycket fokus.
Så har det dock inte alltid varit, historiskt. När jag skulle börja gymnasiet rasade inbördeskriget som värst i vårt blåa hus, med mig i etnisk minoritet. Livet var ett stort, ont kaos, så kaotiskt att jag inte hade en chans att uppfatta vidden av det. Jag försökte bara Vara Duktig. Göra rätt. För att få vara i fred. Så jag började på naturvetenskapliga programmet. Inte för att jag hade något som helst intresse för naturvetenskap, utan för att jag hade fina betyg från vårterminen i nian. Även om min klassföreståndare inte varit av åsikten att okammade barn ska läsa humaniora, så hade det knappast gått vägen. Efter ett halvår gav jag upp, slussades in på individuella programmet och gjorde väggmålningar.
Nästa hösttermin började jag på estetiska programmet, teaterinriktning. När jag var åtta hade min mor anmält mig till småstadens amatörteaterförening och en passion tog sin början. Teater var så klart helt rätt. Att jag inte fattat det direkt? Men vad jag borde ha förstått var att kriget ännu var långt ifrån över och att det under belägring är omöjligt att lära sig något annat än överlevnad. Eftersom utbildningen inte fanns i min hemstad blev jag inkvarterad hos en avdankad fotograf som kanske i vänligaste sinnesstämning kunde kallas excentrisk. Och nu var jag landsförvisad. Ingen återvändo, passet rivet, gränsbommarna låsta och försedda med taggtråd. När jag blev vräkt från honom spenderade jag nätterna hos vänner, eller på elevrådsexpeditionen. Efter tre terminer med minimal närvaro på lektionerna lämnade jag även den skolan.
Under åren som gått har jag kajkat runt på folkhögskolor, hoppat av en kurs till och haft korta och brokiga vikariat och timanställningar utan anställningstrygghet. Jag har levt i Det Engelskspråkiga Landet i nästan tre år sammantaget och funnit att det finns andra sätt att lära sig på. Jag har beslutat mig för att aldrig mer plugga. Och jag har kommit hem till Sverige, älskat det, bestämt mig för att stanna och insett att för det behöver jag en utbildning. Jag är trött på timvik. Jag har mer att erbjuda världen och framför allt mig själv.
Så jag funderade. Jag vill rädda världen. Och jag vill ha ett jobb som ger pengar, status och är flexibelt nog att hålla på med hela livet. Eftersom jag hatar att plugga är ett år lika jobbigt som fem, tar jag mig igenom det första så är det bara att fortsätta. Så jag tittade igenom högskolekatalogen och vägde alternativen mot varandra. Undersökte vad mina fåniga folkisbetyg skulle räcka till och vad som behövde läsas in. Och så bestämde jag mig. I tillbakablick är det märkligt hur beslutsam jag var, när jag trots allt bara använt uteslutningsmetoden och egentligen inte visste vad jag jagade. Jag läste in ämnen vid köksbordet på dagarna och gick till ännu en timaställning på kvällarna, skrev fenomenala prov och bråkade med gamla lärare och rektorer om felskrivna intyg. Jag överklagade beslut, väntade vid brevlådan och grät på universitetsägda kontor. Och kom in på min utbildning. Och gjorde uppgifterna, och läste böckerna, och skrev tentorna. Och det var roligt.
Egentligen var mitt val självklart. Somliga skulle prata om Ödet. Själv tror jag mer på tur och eftertanke. Jag älskar min utbildning, jag brinner för mitt kommande yrke och jag är övertygad om att jag kommer göra det här bra. Skitbra, faktiskt. Hittills har jag inte tvekat, en enda gång. Det skulle kunna vara en solskenshistoria. Om inte.
Mina studier har jag i största mån lämnat utanför bloggen. Det beror till del på den så omhuldade anonymiteten och till del på att det inte funnits så mycket spännande att säga. Pluggandet har varit ett relativt självgående område i Tantens liv, som sällan behövt särskilt mycket fokus.
Så har det dock inte alltid varit, historiskt. När jag skulle börja gymnasiet rasade inbördeskriget som värst i vårt blåa hus, med mig i etnisk minoritet. Livet var ett stort, ont kaos, så kaotiskt att jag inte hade en chans att uppfatta vidden av det. Jag försökte bara Vara Duktig. Göra rätt. För att få vara i fred. Så jag började på naturvetenskapliga programmet. Inte för att jag hade något som helst intresse för naturvetenskap, utan för att jag hade fina betyg från vårterminen i nian. Även om min klassföreståndare inte varit av åsikten att okammade barn ska läsa humaniora, så hade det knappast gått vägen. Efter ett halvår gav jag upp, slussades in på individuella programmet och gjorde väggmålningar.
Nästa hösttermin började jag på estetiska programmet, teaterinriktning. När jag var åtta hade min mor anmält mig till småstadens amatörteaterförening och en passion tog sin början. Teater var så klart helt rätt. Att jag inte fattat det direkt? Men vad jag borde ha förstått var att kriget ännu var långt ifrån över och att det under belägring är omöjligt att lära sig något annat än överlevnad. Eftersom utbildningen inte fanns i min hemstad blev jag inkvarterad hos en avdankad fotograf som kanske i vänligaste sinnesstämning kunde kallas excentrisk. Och nu var jag landsförvisad. Ingen återvändo, passet rivet, gränsbommarna låsta och försedda med taggtråd. När jag blev vräkt från honom spenderade jag nätterna hos vänner, eller på elevrådsexpeditionen. Efter tre terminer med minimal närvaro på lektionerna lämnade jag även den skolan.
Under åren som gått har jag kajkat runt på folkhögskolor, hoppat av en kurs till och haft korta och brokiga vikariat och timanställningar utan anställningstrygghet. Jag har levt i Det Engelskspråkiga Landet i nästan tre år sammantaget och funnit att det finns andra sätt att lära sig på. Jag har beslutat mig för att aldrig mer plugga. Och jag har kommit hem till Sverige, älskat det, bestämt mig för att stanna och insett att för det behöver jag en utbildning. Jag är trött på timvik. Jag har mer att erbjuda världen och framför allt mig själv.
Så jag funderade. Jag vill rädda världen. Och jag vill ha ett jobb som ger pengar, status och är flexibelt nog att hålla på med hela livet. Eftersom jag hatar att plugga är ett år lika jobbigt som fem, tar jag mig igenom det första så är det bara att fortsätta. Så jag tittade igenom högskolekatalogen och vägde alternativen mot varandra. Undersökte vad mina fåniga folkisbetyg skulle räcka till och vad som behövde läsas in. Och så bestämde jag mig. I tillbakablick är det märkligt hur beslutsam jag var, när jag trots allt bara använt uteslutningsmetoden och egentligen inte visste vad jag jagade. Jag läste in ämnen vid köksbordet på dagarna och gick till ännu en timaställning på kvällarna, skrev fenomenala prov och bråkade med gamla lärare och rektorer om felskrivna intyg. Jag överklagade beslut, väntade vid brevlådan och grät på universitetsägda kontor. Och kom in på min utbildning. Och gjorde uppgifterna, och läste böckerna, och skrev tentorna. Och det var roligt.
Egentligen var mitt val självklart. Somliga skulle prata om Ödet. Själv tror jag mer på tur och eftertanke. Jag älskar min utbildning, jag brinner för mitt kommande yrke och jag är övertygad om att jag kommer göra det här bra. Skitbra, faktiskt. Hittills har jag inte tvekat, en enda gång. Det skulle kunna vara en solskenshistoria. Om inte.
Helgledigt
Knekten har äntligen kommit hit, han sitter bakom mig och skriver på sin egen dator. Deadline igen. Jag har egentligen en massa ruttna saker att älta igenom här, men i helgen tänker jag bara vara kär, dricka sprit, äta snask, träffa folk och njuta. Jag behöver njuta.
Inte för att det var någon akut njutningsbrist förra helgen, i och för sig.
Gör något riktigt skönt de här dagarna och berätta för mig om det på måndag.
Puss.
Inte för att det var någon akut njutningsbrist förra helgen, i och för sig.
Gör något riktigt skönt de här dagarna och berätta för mig om det på måndag.
Puss.
Weekend of debauchery
Ja djävlar.
Den här helgen har varit något sanslös. På fredagen var det festlig middag med någon form av skolanknytning som jag inte hade helt klar för mig innan jag gick dit. Dit gick jag i alla fall, med förhoppning om lite nätverkande och gratis sprit. Nätverkandet blev det inte så farligt mycket med och spriten var förvisso gratis men snålt tilltagen. Ett ynka glas vin fick jag mig till livs innan plånboken skulle fram och sedan var dropparna svindyra . Maten var dock alldeles strålande och sällskapet var trevligt. Efter några halvhjärtade försök till stuffande på Slaktavfallsmarknaden, dit sällskapet slussats efter avslutat kaffemingel, åkte jag hem för att undersöka om ett klädbyte kunde lätta upp stämningen. Jag hann dock inte mer än trampa igång cykeln och snegla på klockan för att inse att jag faktiskt var alldeles för hopplöst skittrött för några som helst hemifrånaktiviteter.
Så jag började fundera över lämpliga hemmaaktiviteter istället. Glasögonmannen visade sig finnas nerbäddad på en föräldrasoffa i Dialektlandskapet, så det blev det inget med. Mycket synd. Eftersom jag fått smak för sällskap slängde jag iväg en skedförfrågan till Lång. Svaret lät vänta på sig, men vid tresnåret trillade en gänglig yngling ner i Tant-jättesängen, pladdrade lite om identitetsproblematik och gick föredömligt snabbt över till att infria givna löften. Eftersom jag inte riktigt hann ända fram till mållinjen blev det en orolig natt, fylld av våta drömmar och klängiga uppvaknanden. När det äntligen blivit tillräckligt ljust ute för att rättfärdiga lite morgonkåtma kastade jag mig över Lång som en virvelvind av lustfylld frustration, men blev blåst på målgången igen. Som tur var ville Lång låna duschen. På tio minuter hinner man både starta, få igång flåset, spurta och kasta sig i mål. Med tillräckligt mycket marginal för att anlägga ett sömnigt oskyldigt anlete lagom tills besökaren kommer tillbaka in i rummet.
För att undvika eventuella gemensamma frukostaktiviteter provade jag en ny strategi: Vara för trött för att kliva ur sängen. Efter diverse obesvarade hintar om hunger och rastlöshet gjorde Långs bakisångest äntligen slag i saken och drev ut honom ur lägenheten. Nöjt skuttade jag ur sängen och drällde omkring i skitig morgonrock och flottigt knullrufs tills diverse internethaverier och modemhämtningar drev även mig ur lägenheten.
Framåt kvällningen kändes det som att jag behövde en kalaspartner för att fullända lördagen. På msn jagade jag reda på Hårfager som inte alls var sugen men vars sambo, Vakt, tyckte att ett studiebesök på Rock'n'roll Highschool lät riktigt spännande. Vi gled dit, old people stylee, innan de började ta inträde och söp oss fulla på Happy Hour-priser. Det har visat sig vara en närmast bergsäker strategi för en finfin kväll. Man hinner hugga sittplats, pissa revir på hela stället och spana in de andra oldiesarna innan fyllan fördunklar både syn och omdöme. När småkidsen sedan rasar in i drivor känns det ändå som att man äger stället och även om man köper sista drinken sekunden innan snålpriset slutat gälla (vanligtvis vid elva) har man hunnit tanka upp så duktigt att man kan surfa på ruset hela kvällen. Det vill säga, till ett, när man börjar gäspa okontrollerat och muttra indignerat över att ungdomen knuffas så väldigt på dansgolvet nu för tiden.
I vilket fall. Tydligen hade jag gjort något rätt med utstyrseln, för jag har sällan blivit så inspanad. Vakt, jag och Hårfager satt på ena sidan baren och underhöll oss med mina knullskrönor och Vakts chockerade ansiktsuttryck, under ett stadigt inmundigande av drinkar och shots. På andra sidan baren stod ett par-tre män i lämpligt utförande och ålder för en tant på rövarstråt. Särskilt en av dem fångade min uppmärksamhet. Eftersom jag lider av en oturlig kombination av skumögdhet och fåfänga var jag inte helt säker på hur han faktiskt såg ut, men upprepade sneglingar gav ändå samma intryck. Sjukt het. På väg till toaletten passade jag på att få mig en närsyntare upplevelse. Jajamensanserru. Det här var en skönhet i världsklass. En pech-ba-OUÄJ, för att uttrycka sig lite tydligare. Spanandet fortsattes, även om responsen verkade lite svag.
Efter en stund kände sig Vakt färdig med studiebesökandet och lämnade mig och Hårfager åt våra öden, det vill säga dans, fylla och män. Efter en runda på dansgolven, med obligatorisk pojkspolingsjucksduckning, återvände vi till vårt väl inpinkade barrevir. Hårfager armbågade till mig, sneglade över min axel, och där stod han, Skönheten. Eftersom jag varit på väg fram i säkert en timme, hade jag öppningsfrasen färdigpaketerad på tungspetsen. Den skulle vara av den okreativa men hard hitting varianten: Jag har funderat på en sak en stund nu. Är du bra på att hångla? Jag vänder mig om, skakar hand och säger Jag har en fråga som jag har velat ställa en stund. Entré kompis i keps, Med Ett Uppdrag. Det här är en skitbra kille, det ska du veta! Han tycker att du är ashet!
Det visade sig vara ett ganska lyckosamt avbrott, även om det just då kändes rätt pinsamt med kepsens höhö-iga hopfixningsansträngningar. Skönheten var en skönhet av den speciella sorten vi alla känner till: Snyggast med käften stängd. Jag hoppas fortfarande att en del av flabbandet och ööh-andet kan hänföras till nerver, men uttrycket Inte det skarpaste redskapet i redskapsskjulet har sällan varit så otillräckligt. Så, vad göra? Han var tillräckligt vacker för att distrahera från säkert hälften av korkadheterna och hans sällskap var rätt trevligt. Så jag hängde kvar ett tag. Försökte fråga om saker. Fick veta att han hatade frågor. Fick veta att han var rik som ett troll. Och att han var absurt känslig kring ämnet pengar. Fick frågan om jag ville åka till Amsterdam samma natt. Blev inbjuden på sjutton efterfester. Blev erbjuden olika alkoholsorter i ett bedövande tempo. Tittade på när Hårfager blev nedsupen med hjälp av en av de starkare sorterna.
Rätt som det var fick jag syn på Tonåringen, en gammal nedläggning som fick mig att rodna kraftigt när han dagen efter svarade på frågan om hur gammal han var. Jag vinkade glatt och följde honom med blicken till hans sällskap, som visade sig innehålla ett annat välkänt ansikte: Gossen. Ni som känner min vapendragare Rex tillräckligt väl för att ta del av hennes hemligheter känner igen namnet. Gossen är skojig, drygare än de namnkunnigaste av handdiskmedel och lillebror till en gammal god vän, Lingonben. Just lillebrorskapet är mycket relevant i alla historier om Gossen, till hans stora förtret. Jag såg i alla fall ytterligare ett tillfälle att distraheras från Skönhetens okloka ovilja att låta munnen tiga still och gick bort för att kramas glatt och utgjuta mig om oturligheten i de vackras mer påfallande brister. Gossens svar på min klagan var omöjligt att missförstå. Du kunde ju gå hem med en snygg och smart lillebror till en kompis istället.
Jag tappade hakan, rodnade, stammade och kände mig som ett fån. När Gossen var sexton hade vi ett första sammanträffande i en soffa på en midsommarfest, där avslöjandet av Gossens knappa byxmyndighet raskt omintetgjorde de långt framskridna planerna på hångel. Sedan dess har han för mig förblivit sexton i alla sexualiserade avseenden. Det har helt enkelt varit otänkbart. När jag förklarade min fullkomliga överraskning inför denna nya vändning i kvällens drama, påminde mig Gossen om att vi minsann bestämt att vi skulle gå hem ihop förra gången vi sågs på Rock'n'roll Highschool. Rodnaden, stammandet och hakslappheten tog sats med ny energi. Men inte har väl jag... Jo men visst. Ni mina kära läsare vet ju vilken kväll det var. Det var kvällen när jag smsade Glasögonmannen efter sommaruppehållet och Lång deklarerade att han var skyldig mig a whole lot'a tounge. Full som en alika hade jag uppenbarligen spridit min kärlek som en bottentrål, uppfångandes allt i dess väg.
Jag och Gossen fick inte mycket vettigt sagt innan jag gick tillbaka till barreviret för att leta efter Hårfager, men ett alternativt slut på kvällen började ta form i mitt sinne. Ett där Skönheten gick på efterfest med kepskompisen och ööh-ade och höhö-ade utan mig. Ett där Gossen plötsligt växte upp och blev man. Inte långt efter detta insåg Hårfager sina begränsningar och raglade hem. Jag blev kvar i ett mycket stimulerande samtal med Skönhetens polare, samtidigt som jag i bakhuvudet försökte forma någon typ av plan. Skönheten hängde i krokarna och teg barmhärtigt nog. Gossen dök upp och försvann igen. Till slut bestämde jag mig för att säga adjö till Skönheten, säga... någonting till Gossen på vägen ut och gå hem. Genom att inte tänka den tanken färdigt låtsades jag att jag minsann inte alls bestämt mig för om jag ville hångla med Lingonbens lilla lillebror eller inte. Så jag gick fram till Skönheten och sade Hejdå. Då frågade han om jag ville ha taxi hem. Jag sade att jag hade cykel. Han frågade om jag ville att han skulle följa mig. Jag blev ställd och tog över ööh-andet. Ja?
Så gick vi ut ihop och Gossen såg jag inte till. Hemvägen blev en intressant studie i hur snabbt min vanligen så elokventa uttrycksstil kan regrediera till gälla läten ackompanjerade av lätt höjda ögonbryn och halvöppen mun. Jag var allt annat än övertygad om att det här hemsläpet var en bra idé. Väl hemma tjatades det om sprit, varpå jag ljög att barskåpet var tomt. En efterfest på tu man hand med snygg som ett spån var inte vad jag längtade efter. När tandborstning och ansiktstvättning var gjord kom jag ut till denna märkligt vackra man, bytte ett par ord och blev upphånglad. Och gud hör bön.
Han må inte kunna föra en konversation, men hångla, se det kan han. Och allt annat som tillhör ämnesområdet. I min umgängeskrets går den här speciella begåvningen under benämningen The Magic Touch. Ni vet när ni har upplevt det. Natten och morgonen var av sällsynt trevligt slag. När Skönheten gick lämnade han inte bara sitt nummer, utan hela mobilen. Återlämning ska ske under veckan och jag rådbråkar min hjärna för att hitta lösningen på detta delikata problem. När man hittar så bra ligga låter man det inte komma undan i första taget. Men orkar jag snacka mig fram till första kyssen? Eller bör jag låta den vackra munnen förbli helt och hållet stängd?
Den här helgen har varit något sanslös. På fredagen var det festlig middag med någon form av skolanknytning som jag inte hade helt klar för mig innan jag gick dit. Dit gick jag i alla fall, med förhoppning om lite nätverkande och gratis sprit. Nätverkandet blev det inte så farligt mycket med och spriten var förvisso gratis men snålt tilltagen. Ett ynka glas vin fick jag mig till livs innan plånboken skulle fram och sedan var dropparna svindyra . Maten var dock alldeles strålande och sällskapet var trevligt. Efter några halvhjärtade försök till stuffande på Slaktavfallsmarknaden, dit sällskapet slussats efter avslutat kaffemingel, åkte jag hem för att undersöka om ett klädbyte kunde lätta upp stämningen. Jag hann dock inte mer än trampa igång cykeln och snegla på klockan för att inse att jag faktiskt var alldeles för hopplöst skittrött för några som helst hemifrånaktiviteter.
Så jag började fundera över lämpliga hemmaaktiviteter istället. Glasögonmannen visade sig finnas nerbäddad på en föräldrasoffa i Dialektlandskapet, så det blev det inget med. Mycket synd. Eftersom jag fått smak för sällskap slängde jag iväg en skedförfrågan till Lång. Svaret lät vänta på sig, men vid tresnåret trillade en gänglig yngling ner i Tant-jättesängen, pladdrade lite om identitetsproblematik och gick föredömligt snabbt över till att infria givna löften. Eftersom jag inte riktigt hann ända fram till mållinjen blev det en orolig natt, fylld av våta drömmar och klängiga uppvaknanden. När det äntligen blivit tillräckligt ljust ute för att rättfärdiga lite morgonkåtma kastade jag mig över Lång som en virvelvind av lustfylld frustration, men blev blåst på målgången igen. Som tur var ville Lång låna duschen. På tio minuter hinner man både starta, få igång flåset, spurta och kasta sig i mål. Med tillräckligt mycket marginal för att anlägga ett sömnigt oskyldigt anlete lagom tills besökaren kommer tillbaka in i rummet.
För att undvika eventuella gemensamma frukostaktiviteter provade jag en ny strategi: Vara för trött för att kliva ur sängen. Efter diverse obesvarade hintar om hunger och rastlöshet gjorde Långs bakisångest äntligen slag i saken och drev ut honom ur lägenheten. Nöjt skuttade jag ur sängen och drällde omkring i skitig morgonrock och flottigt knullrufs tills diverse internethaverier och modemhämtningar drev även mig ur lägenheten.
Framåt kvällningen kändes det som att jag behövde en kalaspartner för att fullända lördagen. På msn jagade jag reda på Hårfager som inte alls var sugen men vars sambo, Vakt, tyckte att ett studiebesök på Rock'n'roll Highschool lät riktigt spännande. Vi gled dit, old people stylee, innan de började ta inträde och söp oss fulla på Happy Hour-priser. Det har visat sig vara en närmast bergsäker strategi för en finfin kväll. Man hinner hugga sittplats, pissa revir på hela stället och spana in de andra oldiesarna innan fyllan fördunklar både syn och omdöme. När småkidsen sedan rasar in i drivor känns det ändå som att man äger stället och även om man köper sista drinken sekunden innan snålpriset slutat gälla (vanligtvis vid elva) har man hunnit tanka upp så duktigt att man kan surfa på ruset hela kvällen. Det vill säga, till ett, när man börjar gäspa okontrollerat och muttra indignerat över att ungdomen knuffas så väldigt på dansgolvet nu för tiden.
I vilket fall. Tydligen hade jag gjort något rätt med utstyrseln, för jag har sällan blivit så inspanad. Vakt, jag och Hårfager satt på ena sidan baren och underhöll oss med mina knullskrönor och Vakts chockerade ansiktsuttryck, under ett stadigt inmundigande av drinkar och shots. På andra sidan baren stod ett par-tre män i lämpligt utförande och ålder för en tant på rövarstråt. Särskilt en av dem fångade min uppmärksamhet. Eftersom jag lider av en oturlig kombination av skumögdhet och fåfänga var jag inte helt säker på hur han faktiskt såg ut, men upprepade sneglingar gav ändå samma intryck. Sjukt het. På väg till toaletten passade jag på att få mig en närsyntare upplevelse. Jajamensanserru. Det här var en skönhet i världsklass. En pech-ba-OUÄJ, för att uttrycka sig lite tydligare. Spanandet fortsattes, även om responsen verkade lite svag.
Efter en stund kände sig Vakt färdig med studiebesökandet och lämnade mig och Hårfager åt våra öden, det vill säga dans, fylla och män. Efter en runda på dansgolven, med obligatorisk pojkspolingsjucksduckning, återvände vi till vårt väl inpinkade barrevir. Hårfager armbågade till mig, sneglade över min axel, och där stod han, Skönheten. Eftersom jag varit på väg fram i säkert en timme, hade jag öppningsfrasen färdigpaketerad på tungspetsen. Den skulle vara av den okreativa men hard hitting varianten: Jag har funderat på en sak en stund nu. Är du bra på att hångla? Jag vänder mig om, skakar hand och säger Jag har en fråga som jag har velat ställa en stund. Entré kompis i keps, Med Ett Uppdrag. Det här är en skitbra kille, det ska du veta! Han tycker att du är ashet!
Det visade sig vara ett ganska lyckosamt avbrott, även om det just då kändes rätt pinsamt med kepsens höhö-iga hopfixningsansträngningar. Skönheten var en skönhet av den speciella sorten vi alla känner till: Snyggast med käften stängd. Jag hoppas fortfarande att en del av flabbandet och ööh-andet kan hänföras till nerver, men uttrycket Inte det skarpaste redskapet i redskapsskjulet har sällan varit så otillräckligt. Så, vad göra? Han var tillräckligt vacker för att distrahera från säkert hälften av korkadheterna och hans sällskap var rätt trevligt. Så jag hängde kvar ett tag. Försökte fråga om saker. Fick veta att han hatade frågor. Fick veta att han var rik som ett troll. Och att han var absurt känslig kring ämnet pengar. Fick frågan om jag ville åka till Amsterdam samma natt. Blev inbjuden på sjutton efterfester. Blev erbjuden olika alkoholsorter i ett bedövande tempo. Tittade på när Hårfager blev nedsupen med hjälp av en av de starkare sorterna.
Rätt som det var fick jag syn på Tonåringen, en gammal nedläggning som fick mig att rodna kraftigt när han dagen efter svarade på frågan om hur gammal han var. Jag vinkade glatt och följde honom med blicken till hans sällskap, som visade sig innehålla ett annat välkänt ansikte: Gossen. Ni som känner min vapendragare Rex tillräckligt väl för att ta del av hennes hemligheter känner igen namnet. Gossen är skojig, drygare än de namnkunnigaste av handdiskmedel och lillebror till en gammal god vän, Lingonben. Just lillebrorskapet är mycket relevant i alla historier om Gossen, till hans stora förtret. Jag såg i alla fall ytterligare ett tillfälle att distraheras från Skönhetens okloka ovilja att låta munnen tiga still och gick bort för att kramas glatt och utgjuta mig om oturligheten i de vackras mer påfallande brister. Gossens svar på min klagan var omöjligt att missförstå. Du kunde ju gå hem med en snygg och smart lillebror till en kompis istället.
Jag tappade hakan, rodnade, stammade och kände mig som ett fån. När Gossen var sexton hade vi ett första sammanträffande i en soffa på en midsommarfest, där avslöjandet av Gossens knappa byxmyndighet raskt omintetgjorde de långt framskridna planerna på hångel. Sedan dess har han för mig förblivit sexton i alla sexualiserade avseenden. Det har helt enkelt varit otänkbart. När jag förklarade min fullkomliga överraskning inför denna nya vändning i kvällens drama, påminde mig Gossen om att vi minsann bestämt att vi skulle gå hem ihop förra gången vi sågs på Rock'n'roll Highschool. Rodnaden, stammandet och hakslappheten tog sats med ny energi. Men inte har väl jag... Jo men visst. Ni mina kära läsare vet ju vilken kväll det var. Det var kvällen när jag smsade Glasögonmannen efter sommaruppehållet och Lång deklarerade att han var skyldig mig a whole lot'a tounge. Full som en alika hade jag uppenbarligen spridit min kärlek som en bottentrål, uppfångandes allt i dess väg.
Jag och Gossen fick inte mycket vettigt sagt innan jag gick tillbaka till barreviret för att leta efter Hårfager, men ett alternativt slut på kvällen började ta form i mitt sinne. Ett där Skönheten gick på efterfest med kepskompisen och ööh-ade och höhö-ade utan mig. Ett där Gossen plötsligt växte upp och blev man. Inte långt efter detta insåg Hårfager sina begränsningar och raglade hem. Jag blev kvar i ett mycket stimulerande samtal med Skönhetens polare, samtidigt som jag i bakhuvudet försökte forma någon typ av plan. Skönheten hängde i krokarna och teg barmhärtigt nog. Gossen dök upp och försvann igen. Till slut bestämde jag mig för att säga adjö till Skönheten, säga... någonting till Gossen på vägen ut och gå hem. Genom att inte tänka den tanken färdigt låtsades jag att jag minsann inte alls bestämt mig för om jag ville hångla med Lingonbens lilla lillebror eller inte. Så jag gick fram till Skönheten och sade Hejdå. Då frågade han om jag ville ha taxi hem. Jag sade att jag hade cykel. Han frågade om jag ville att han skulle följa mig. Jag blev ställd och tog över ööh-andet. Ja?
Så gick vi ut ihop och Gossen såg jag inte till. Hemvägen blev en intressant studie i hur snabbt min vanligen så elokventa uttrycksstil kan regrediera till gälla läten ackompanjerade av lätt höjda ögonbryn och halvöppen mun. Jag var allt annat än övertygad om att det här hemsläpet var en bra idé. Väl hemma tjatades det om sprit, varpå jag ljög att barskåpet var tomt. En efterfest på tu man hand med snygg som ett spån var inte vad jag längtade efter. När tandborstning och ansiktstvättning var gjord kom jag ut till denna märkligt vackra man, bytte ett par ord och blev upphånglad. Och gud hör bön.
Han må inte kunna föra en konversation, men hångla, se det kan han. Och allt annat som tillhör ämnesområdet. I min umgängeskrets går den här speciella begåvningen under benämningen The Magic Touch. Ni vet när ni har upplevt det. Natten och morgonen var av sällsynt trevligt slag. När Skönheten gick lämnade han inte bara sitt nummer, utan hela mobilen. Återlämning ska ske under veckan och jag rådbråkar min hjärna för att hitta lösningen på detta delikata problem. När man hittar så bra ligga låter man det inte komma undan i första taget. Men orkar jag snacka mig fram till första kyssen? Eller bör jag låta den vackra munnen förbli helt och hållet stängd?
Nyttan av Snacket
Lördag den 6e oktober. Tanten är i rätt fin form. Lite bakis, lite seg, men i fin form.
Igår hade jag inga särskilda planer, annat än att supa bort några av veckans ångestar (förtydligas inom kort, förf. anm.). Jag och Frk. Blick hade planerat en debriefing-fika som såg ut att kunna mynna ut i både öl och vin, vilket mycket riktigt också blev fallet. Medan jag stod med kajal och spegelmin och Frk. Blick hade locktången stadigt intrasslad i svallet ringde hennes kära Texas på porttelefonen och slog sig ner i köket med ett urval av alkoholhaltiga drycker och stora skratt. Det blev en fnissig, allvarlig och viktig kökssession som efterlämnade tomburkar, urdruckna jägerglas och ett Bergmancitat på väggen. Vid tiosnåret skickade överförfriskade fingrar iväg ett sms till en gammal kändis. Det finns nämmeligen ett och annat som inte har förklarats här på bloggen. Glasögonmannen är återigen högaktuell.
Det såg ju ut som att historian om glasögonen och pirret skulle få ett snöpligt slut i början av sommaren. Tanten, som vanligtvis är en kungsfiskare av rang, slängde iväg ett sms en onsdag natt, trots att hon redan låg ute med ett obesvarat. Onsdagssmset besvarades inte heller och jag beslutade mig för ännu en nedläggning av det tråkiga slaget. Ett tag senare fick jag tillbaka min egen usla mobil efter att Tre kissat på mig i alldeles för många veckor (ja Snaskefar, även i detta ämne tycker jag precis som du) och gjorde en rutinmässig koll av lite nummer som jag varit utan under lagningen. Det visade sig då att den sifferkombination jag flinkt fiskat fram på eniro för att kunna ligga ute med mer sms än jag borde inte var densamma som den jag hade sparad på minneskortet. Jubel och gamman. Och ett nytt sms till Glasögonmannen, på rätt mobilnummer.
Den här gången fick jag svar ganska omgående, av precis det vaga och oflirtiga slaget som jag kommit att vänta mig av den glasögonbeprydde hetnaden. Eftersom jag starkt upplevde att den smaskigt heta gröten raskt skulle svalna till oätlighet till och med för två så försiktiga katter som dessa om ingen tog tag i saker och ting, skickade jag ett svar med en hångelförfrågan. Glasögonmannen svarade att mys vore trevligt, men att han inte ville ligga. Var Tanten intresserad ändå? Det vet du ju. Ses hos mig om en timme?
Sagt och gjort. Jag lämnade Rock'n'roll Highschool och Långs utfästelser om orala aktiviteter och vandrade hem. Glasögonmannen var lika het som sist och jag var roligare än någonsin. Vi tramsade runt i köket, fnissade i soffan och till slut plockades den rosa tandborsten fram. I sängen pussades vi försiktigt, hånglade hett och bröt mot Glasögonmannens principer. Efteråt kändes det helt plötsligt som att det var läge. Så jag gjorde det. Jag tog Snacket.
Jag sade helt enkelt till honom att jag gillar honom men att jag inte förväntar mig något av honom. Att han känns så väldigt skotträdd. Han undrade vad jag menade. Tänkte. Och höll med. Det blev ett bra prat. Jag ansträngde mig för att sätta de rätta orden på mina tankar. Det kändes som att han gjorde detsamma, om än sparsammare. Innan vi skulle somna frågade jag hur han skulle reagera nästa gång han fick ett sms. Han sade att det berodde på när det kom. Jag skrattade och sade att det inte skulle bli nästa dag.
På morgonen sade vi bara Hejdå, inget Vi ses. Jag somnade om, brett leende. Lördagen förflöt, trevande förfrågningar om kalas besvarades nekande från alla fronter och jag parkerade mig framför TVn med chips och dip. Som vanligt spenderade jag sista stunden innan sovdags vid datorn. Telefonen surrade till. Och hör och häpna god vänner, det var Glasögonmannen.
Hej o tack för igår!
Jag är hemma efter
liten utgång. Hade
knåpat ihop ett sms
t dig, men fegade ur.
Tänkte att du nog
sov o att jag
behöver göra
detsamma. Hoppas
du haft en sån där
bra dag! Kram
Tanthjärtat gjorde en stilla piruett medan det kontemplerade betydelsen av att han, trots sin uttryckta oro, skickade en ihopsovningsönskan redan natten efter. Jag svarade något om att det var synd på urfegningen, att jag sällan somnade innan två om jag inte var tvungen och att han visste var jag fanns om han ångrade sig. Två veckor av diverse aktiviteter (underbara, njutningsbräddade Knekttimmar) passerade innan nästa smsväxling förorsakade samsömn. Imorse vaknade jag bredvid Glasögon(lösa)mannen en gång till. Inte heller den här gången sade vi att vi skulle ses igen. Men det ska vi.
Tänk vad ett gott Snack kan göra.
Lång, igen
Som sagt: Lång har lagt upp sig själv igen. På något vis lyckades vi kontakta varandra en gång till, jag tror det var efter ännu en tråkig fest med tidig hemgång, och Lång kom hit. Snubblade in, fnissade med hela kroppen och deklarerade Jag är JÄTTEFULL Tanten!! i en teaterviskning. Vi hade lovat varandra att bara sova. Jag hade ju snusat i flera timmar redan och han var alldeles för dragen för att få upp så mycket som ett lillfinger. Trodde jag. Så vi skedade. Och skruvade lite på oss. Och något pockade välbekant.
Det blev en intressant stund. Lång är uppfinningsrik även under fyllekoma. Inget penetrerande, mest fixig parallellslalom, och efter att han avslutat med fanfar och salut välte han bakåt med benen vikta under sig...
...och somnade. Fötterna krånglade han ut på automatik efter en stund och placerade på huvudkudden, bredvid mitt ansikte. Sedan rörde han inte överhuvudtaget på sig på sju timmar. Själv avslutade jag något smygigare och för egen maskin och spenderade natten med att försöka baxa bort fötterna någon millimeter, vilket visade sig fullkomligt lönlöst. I gryningen klättrade jag över honom och lade mig på insidan. När han vaknade konstaterade han överraskat Skavfötters? Varför då? och jag frågade om han verkligen ville veta. Stora ögon, rekonstruktion och fniss följde. Sedan en re-match av fin kvalité.
Som jag tidigare konstaterat behöver man inga ursäkter för att skynda sig härifrån på morgonen. Tvärtom är jag rätt nöjd med ett tidigt ajöss och dagen fri till utbyte av skvaller med Rexar och Radikala mammor. Ofta behöver man dessutom både sova en stund och hasa runt i slackerpants och gammal svett utan Den Manliga Blicken fäst vid hängröven. Lång är dock av ett chivalereskt släkte och har inte det minsta bråttom att tacka för sig. Han vill sitta i soffan, tassa runt och titta i rummen, läsa artiklarna på kylskåpet och helst diskutera livet över frukost. Jag är något ovan och blir lite stressad av detta beteende. Vi frukostade i alla fall på ett café, där allt kändes mycket bättre. Neutral ground. Det gick faktiskt så bra att vi berättade halvhemlisar och debatterade trygghet och relationer i flera timmar. Lång är en fin kille. Lite för traditionell för min smak bara.
När jag tog en svängom på Rock'n'roll Highschool senast råkade jag springa på honom igen. Lika fnissigt full och väldigt förtjust över min närvaro. Vi kom fram till att ligga, det gjorde vi ju bra. Men, sade Lång. Jag känner att jag inte slickade dig nog senast. Well, svarade Tanten. Vad ska du göra imorgon, förutom det?
Vissa nummer ska man bara aldrig radera ur telefonboken.
Det blev en intressant stund. Lång är uppfinningsrik även under fyllekoma. Inget penetrerande, mest fixig parallellslalom, och efter att han avslutat med fanfar och salut välte han bakåt med benen vikta under sig...
...och somnade. Fötterna krånglade han ut på automatik efter en stund och placerade på huvudkudden, bredvid mitt ansikte. Sedan rörde han inte överhuvudtaget på sig på sju timmar. Själv avslutade jag något smygigare och för egen maskin och spenderade natten med att försöka baxa bort fötterna någon millimeter, vilket visade sig fullkomligt lönlöst. I gryningen klättrade jag över honom och lade mig på insidan. När han vaknade konstaterade han överraskat Skavfötters? Varför då? och jag frågade om han verkligen ville veta. Stora ögon, rekonstruktion och fniss följde. Sedan en re-match av fin kvalité.
Som jag tidigare konstaterat behöver man inga ursäkter för att skynda sig härifrån på morgonen. Tvärtom är jag rätt nöjd med ett tidigt ajöss och dagen fri till utbyte av skvaller med Rexar och Radikala mammor. Ofta behöver man dessutom både sova en stund och hasa runt i slackerpants och gammal svett utan Den Manliga Blicken fäst vid hängröven. Lång är dock av ett chivalereskt släkte och har inte det minsta bråttom att tacka för sig. Han vill sitta i soffan, tassa runt och titta i rummen, läsa artiklarna på kylskåpet och helst diskutera livet över frukost. Jag är något ovan och blir lite stressad av detta beteende. Vi frukostade i alla fall på ett café, där allt kändes mycket bättre. Neutral ground. Det gick faktiskt så bra att vi berättade halvhemlisar och debatterade trygghet och relationer i flera timmar. Lång är en fin kille. Lite för traditionell för min smak bara.
När jag tog en svängom på Rock'n'roll Highschool senast råkade jag springa på honom igen. Lika fnissigt full och väldigt förtjust över min närvaro. Vi kom fram till att ligga, det gjorde vi ju bra. Men, sade Lång. Jag känner att jag inte slickade dig nog senast. Well, svarade Tanten. Vad ska du göra imorgon, förutom det?
Vissa nummer ska man bara aldrig radera ur telefonboken.
Tänka högt
Jag har fått så många fina, kloka, tänkvärda och kärleksfulla kommentarer på inlägget Ryggsäck, både om det och om att jag varit borta ett tag. Jag svarar av princip på alla kommentarer jag får. Det ligger en tanke och en önskan i varje meddelande som lämnas till mig här, och det minsta jag kan göra är att svara. Som jag sagt förr. Jag blir så glad när ni tänker högt.
Eftersom det var så många kommentarer, och det har gått så lång tid utan att jag svarat, tänkte jag göra det i ett eget inlägg. Här.
Lyckliga Han:
Mycket kloka och välformulerade ord. Även om det givetvis är skönt att folk läser också. Kul att se dig igen, det var ett tag sedan.
Sus:
Jag tycker PRECIS som du. Jag vill inte leva utan att binda mig vid människor och saker och det är en insikt jag behöver brottas med ett tag. Tack för att du läser, funderar och håller dig kvar, även när jag försvinner länge. Det är fint att känna sig saknad.
En man:
Nu vet jag inte om du finns kvar, eftersom du just hittat mig när jag tog en paus. Jag vill ändå säga tack för din kommentar, som fått mig att fundera. Från början var tanken att min blogg skulle handla om sexualitet, men gör den det? Svaret jag kommit fram till är ja, men inte på det sätt jag hade trott. Det har istället formulerats mörkare, mer indirekt och viktigare. Jag är glad att du fick mig att se det. Jag hoppas du kommer tillbaka.
Radikal mamma:
Finaste vännen. Stort och svårt är det, som dina egna räddhariga inlägg så tydligt uttrycker. Jag är övertygad om att sanningen är det enda jag kan använda för att vinna mot mig själv, mot mina lögner och undanmanövrer. Jag saknar dig alltid. Någon gång ska det bli kollektivby.
Ellador:
Jag älskar dig också. Jag försöker veta att din famn alltid finns och jag övar på att använda den. Det är svårt. Ibland är jag rädd att mina övningar gör att allt fokus hamnar på mig. Du är ju själv inte så bra på att ropa efter min famn när du behöver den. Vi och våra vingklippningar. I kollektivbyn bor även du och de dina, det vet du väl?
Freulein Freud:
Kommer du fortfarande in och tittar, eller har du gett upp? Jag har fått ganska mycket bekräftelse och gjort den säregna upptäckten att det man längtar efter oftast finns där så fort man frågar. Just nu i alla fall. Jag vågar ännu inte tro att det är så det kommer vara. Jag bara älskar det så länge det finns.
Ganska Mörk Choklad:
Jag tyckte nog att ditt namn såg nytt ut, välkommen! Dina ord värmer som yllefiltar. Jag vill så gärna vara källan till skrattet och att få beröra någon är en sällsynt vackerhet. Jag ser fram emot att se dig igen.
Emlan:
Dina förfrågningar har fått mig att känna mig sedd, betydelsefull. Det finns en Emla där någonstans, som söker mina ord. Då vill jag skriva. Tack.
Josef Boberg:
Jag hittade dig genom Snaskefar och förmodligen har du hittat mig samma väg. Nog är din sida lite rörig, men den lyser av skaparglädje och en vilja att ta plats. Det tycker jag om. Tack för dina ord. Jag hoppas att du får all den bekräftelse du önskar från ditt skrivande.
Johanna:
Nu är mamman tillbaka med all sin radikalitet. Kul att du hittade hit också, kom gärna igen!
Snaskefar:
Är det så att ni har en liten Tantläsecirkel? Kan du inte bara säga att det är så, så att jag kan få svälla lite. Låta egot sträva mot himlen som en blank, röd ballong, alldeles stinn av heliumgas. Få pipig smurfröst. Fniss. Visst händer det saker, både skönt ligga och bitter kroppsångest. Jag ska berätta allt jag mäktar med.
Eftersom det var så många kommentarer, och det har gått så lång tid utan att jag svarat, tänkte jag göra det i ett eget inlägg. Här.
Lyckliga Han:
Mycket kloka och välformulerade ord. Även om det givetvis är skönt att folk läser också. Kul att se dig igen, det var ett tag sedan.
Sus:
Jag tycker PRECIS som du. Jag vill inte leva utan att binda mig vid människor och saker och det är en insikt jag behöver brottas med ett tag. Tack för att du läser, funderar och håller dig kvar, även när jag försvinner länge. Det är fint att känna sig saknad.
En man:
Nu vet jag inte om du finns kvar, eftersom du just hittat mig när jag tog en paus. Jag vill ändå säga tack för din kommentar, som fått mig att fundera. Från början var tanken att min blogg skulle handla om sexualitet, men gör den det? Svaret jag kommit fram till är ja, men inte på det sätt jag hade trott. Det har istället formulerats mörkare, mer indirekt och viktigare. Jag är glad att du fick mig att se det. Jag hoppas du kommer tillbaka.
Radikal mamma:
Finaste vännen. Stort och svårt är det, som dina egna räddhariga inlägg så tydligt uttrycker. Jag är övertygad om att sanningen är det enda jag kan använda för att vinna mot mig själv, mot mina lögner och undanmanövrer. Jag saknar dig alltid. Någon gång ska det bli kollektivby.
Ellador:
Jag älskar dig också. Jag försöker veta att din famn alltid finns och jag övar på att använda den. Det är svårt. Ibland är jag rädd att mina övningar gör att allt fokus hamnar på mig. Du är ju själv inte så bra på att ropa efter min famn när du behöver den. Vi och våra vingklippningar. I kollektivbyn bor även du och de dina, det vet du väl?
Freulein Freud:
Kommer du fortfarande in och tittar, eller har du gett upp? Jag har fått ganska mycket bekräftelse och gjort den säregna upptäckten att det man längtar efter oftast finns där så fort man frågar. Just nu i alla fall. Jag vågar ännu inte tro att det är så det kommer vara. Jag bara älskar det så länge det finns.
Ganska Mörk Choklad:
Jag tyckte nog att ditt namn såg nytt ut, välkommen! Dina ord värmer som yllefiltar. Jag vill så gärna vara källan till skrattet och att få beröra någon är en sällsynt vackerhet. Jag ser fram emot att se dig igen.
Emlan:
Dina förfrågningar har fått mig att känna mig sedd, betydelsefull. Det finns en Emla där någonstans, som söker mina ord. Då vill jag skriva. Tack.
Josef Boberg:
Jag hittade dig genom Snaskefar och förmodligen har du hittat mig samma väg. Nog är din sida lite rörig, men den lyser av skaparglädje och en vilja att ta plats. Det tycker jag om. Tack för dina ord. Jag hoppas att du får all den bekräftelse du önskar från ditt skrivande.
Johanna:
Nu är mamman tillbaka med all sin radikalitet. Kul att du hittade hit också, kom gärna igen!
Snaskefar:
Är det så att ni har en liten Tantläsecirkel? Kan du inte bara säga att det är så, så att jag kan få svälla lite. Låta egot sträva mot himlen som en blank, röd ballong, alldeles stinn av heliumgas. Få pipig smurfröst. Fniss. Visst händer det saker, både skönt ligga och bitter kroppsångest. Jag ska berätta allt jag mäktar med.
Långsamma projekt
Ja, hoppsan. Det har varit jättetyst, jättelänge. Jag gjorde ett klassiskt misstag, började på ett inlägg, hann inte bli färdig och kunde sedan inte skriva något annat innan det blev klart. Nu ska det avslutas, så att nödvändiga tillägg och uppdateringar kan göras.
Det är torsdag den 30e augusti. Tanten sitter halvnaken vid skrivbordet.
Knekten är här, har varit sedan i lördags, och imorgon kommer vår allra Radikalaste Mamma på besök. Därav visst skrivuppehåll. Hoppas ni härdar ut.
Just nu sitter Knekten vid köksbordet och arbetar så fingrarna blöder. Själv stryker jag omkring som en olycklig marskatt och längtar efter nakenhet. Det har blivit en mycket svettig vecka. Vi har knullat så att taxeringsvärdet på de fyra närmsta kvarteren sjunkit med 60 %, hundarna i stadsdelen bredvid ylat avundsjukt och jag fått svårartade knullskador. Om man ser det från den vinkeln så är det förstås rätt bra att vi nu inte haft sex på över ett dygn. Märkligt nog är fittan helt otacksam och vrålar efter uppmärksamhet. Igår hade jag så ont att det var nästan omöjligt att komma. Jag vibrerade i hela kroppen, länge länge precis på gränsen till en riktig jordskälvare, men blev till slut bara arg. Fick ta över uppgiften själv och svettas fram en neslig frustrationsavhjälpare.
Anyhow, anywho.
Häromveckan gnälldes det ju om att jag inte har några projekt på gång. Tydligen var det inte riktigt sant. Lördag lunch, när Knekten redan satt på tåget, ringde Dansbögen, efter en dryg månads tystnad. Jag trodde väl inte att ett par leopardprickiga kalsonger skulle avskräcka honom från allt det här godiset... Väluppfostrad som han är, uppfattade han raskt min sömniga stämma och lät bli att fråga om han fick komma över. Inte för att hans ärende hade behövt förtydligas. Jag meddelade ändå att jag väntade besök, men gärna ville träffa honom, kanske nästa vecka. Smidigt och trevligt avklarat. Han är så smidig och trevlig, Dansbögen. En ideal liggpartner.
Lördag natt landade ett sms i telefonen. Från Lång. Ja, många av er rynkar säkert pannan i förvirring. Vem är nu detta? Honom har vi inte hört om? Det har ni. I en bisats, i ett inlägg från februari. Historian om Lång är en mycket intressant och något bisarr sådan.
Jag och Rex gled in på skolans pub någon gång... Oj. För ett och ett halvt år sedan kanske? Väldigt längesedan, helt enkelt. Vid baren stod en lång, snygg yngling, som Rex omedelbart paxade. Darn, tänkte jag, men okej. Paxat är ju paxat. Vid en av mina många ölrundor blev jag pickad på axeln. Jag vände mig om, tittade en gång extra och studsade till. Hälsade. Den långa, paxade ynglingen hade jag ju legat med. Kanske tio år tidigare, i Ångeststaden.
Det hade helt enkelt slumpat sig så, att ett av mina få riktigt minnesvärda one-nights nu befann sig på samma institution som jag. Tydligen hade han känt igen mig på en tillställning några veckor tidigare, när jag svischat omkring i alkoholens förlovade tunnelseende. Lång verkade vara precis så snygg och trevlig som jag kom ihåg honom och vi spenderade en försvarlig del av kvällen rotandes i gamla minnen. Innan jag gick hem tog jag mod till mig och bad om hans nummer. Någon vecka senare gick vi på en date som förflöt alldeles enligt planerna, fram tills stängningsdags. Då meddelade Lång att han skulle åka hem, att han hade strul med ett ex och att om han inte hörde av sig igen så ville han att jag skulle veta att det inte var på grund av mig. Blablabla. Hångla upp mig för fan.
För kvällen okysst gick jag hem och trodde nog att det var allt jag skulle se av Lång. Visst sprang jag på honom ibland, men mer än en påspringning ville det inte bli. Efter nästan ett år, i december, tog jag mod till mig och slängde iväg ett sms. Något i stil med Det var ett tag sedan, och Ska vi ta en öl någon dag? Svaret var överraskande muntert. Visst ville Lång dricka öl med Tanten. Efter jul och tentor så. I januari blev det öl. Lång ville gärna prata om hur han mindes Tantens kropp och att han verkligen föredrog kurviga kvinnor. Tänka sig. Jag försökte säga något om att jag ju faktiskt var tonåring senast vi sågs. Lång poängterade att han minsann tyckte att jag såg preciiis likadan ut. Plötsligt talade Lång om att han skulle träffa några vänner på ett annat ställe. Ville Tanten följa med? Eh... Det hade bara gått en timme sedan vi beställt in första ölen. En diss? Varför hade han planerat att träffa sina vänner efter bara en timme? Å andra sidan ville han ju gärna prata om min kropp och vad han gjort med den för tio år sedan och dessutom frågade han ju faktiskt om jag ville följa med. Jag beslutade mig för att det inte var en diss. Och meddelade att jag gärna följde med. Då började han komponera ett sms till någon och sade Jag ska bara förvarna mitt ex om att du är med, hon skulle kanske vara där och det är ju inte så att vi är ihop igen eller nåt, men...
Seriöst. Jag vet inte hur ni andra funkar, men personligen föredrar jag att inte få med exet på daten. Jag hann inte riktigt återfå fattningen innan vi redan var på det andra stället, som låg nästan vägg i vägg. Vid baren stod alla Långs polare, och exet. Jag fattade omedelbart att det var hon. Hennes långa, ledsna blickar gjorde slutsatsdragandet förhållandevis enkelt. Jag beslutade mig ändå för att använda en gammal, ofelbar strategi och charmade brallorna av alla Långs kompisar. Så där står jag, mitt i hopen av impade män och slänger ur mig vitsighet efter vitsighet, när Lång säger Nä, nu ska jag gå hem. Jaha..? Förvisso lämnade hans tonfall inga som helst tvivel om att han ville gå själv, men jag tänkte då rakt inte stå kvar med hans skittrevliga kompisar och skitledsna ex. Klockan tio befann jag mig själv, i min lägenhet, behagligt full och obehagligt oförstående. Daten hade inletts klockan sju. Fortfarande hade inte så mycket som en puss utbytts. Jag bestämde mig för att det här var för tråkigt för att vara så krångligt. Lång var nu nedlagd.
Någon tid senare, kanske en månad, trillade ett sms in, sent en torsdagnatt. Jag vill ha dig så mycket just nu. Från Lång. Eh... Vad sa du nu sa du? Du har abrupt avslutat två dater utan så mycket som en nattpuss och nu; Ett bootycall? Jag minns inte om jag svarade, men det blev inget den natten i vilket fall som helst. Ni ska dock för allt i världen inte tro att jag är den som är den. Ett gott ligga tackar jag inte nej till för principer. Lång var upplagd igen. Nästa sms var kanske mitt, kan tänkas. En natt när Radikala Mamman förärade vår kära stad en hederlig bärsärkagång kom Lång cyklandes till Tantlyan. Mitt i hånglandet ringde Radikala Mamman, fullare än vilse, och en tämligen utdragen distansguidning genom trakter okända för alla parter (Vilken kyrka? Hur har du hamnat DÄR!? Jag har inga batterier. Du ska åt andra hållet. Pip, pip! Nej, fortsätt bara framåt. BK, redan? HEUREKA! Knaster.) avbröt tillfälligt svettigare aktiviteter. Lång var så bekymrad över denna vilsna, okända kvinna att han ville skicka ut skallgångsgrupper. Jag ville vänta en liten stund, innan jag kastade mig på cykeln. Och så klev hon in, med hela ansiktet i en BK-påse, damp ner med oss i dubbelsängen och mumlade hejdlösa brottstycken om schlager, heterosexuella bögar och veggoburgare.
Till slut trynade Radikalis på köksgolvet, medan jag och Lång ägnade oss åt sängdestruktion. Träramen blev matt inför våra utsvävningar och gick helt enkelt upp i limningen. Madrassen, Lång och Tanten gick i golvet med ett brak. Aktiviteterna fortsatte i något lutande läge. På morgonen började Lång prata om allt han var tvungen att hinna. Mhm, svarade jag. Här behövs inga ursäkter för att ha bråttom ut på morgonen. Men han stannade, drällde runt i min morgonrock och ville kanske titta på film. I Rexs rum satt hon och Radikalis och väste som vildvittror så fort jag stack in näsan. Ut med honom! Släng ut mannen! Jag ville inte äventyra framtida sängdestruktion genom att allt för bryskt avlägsna liggat, men när han ville erbjuda sin manlighet och snickra ihop sängen igen förklarade jag vänligt och beslutsamt att det kunde jag få hjälp av brudarna till. Mäkta snopet snörade Lång på sig finskorna och gick hem.
Efter den episoden var det nog tyst igen. Han sågs med sitt ex på någon skoltillställning, jag flirtade lite på någon pub, men orkade helt enkelt inte envisas. Vid ett tillfälle började jag och en klasskompis prata om honom och kom fram till samma slutsats. Killen är skitskum. Hon hade haft ihop det med honom över sommaren men inte lyckats få grepp om vad han ville. Lång verkade, i min bok, ha lagt ner sig själv.
I juli ringde mobilen när jag satt med öl i näven på något sunkhak. Lång. Hej, vad gör du? Ehm? Dricker öl, du då? Jag står utanför ditt hus, tänkte komma upp en sväng. Jaaha, men..? Återigen hade Lång hållit sig borta i närmare ett halvår, för att sedan ringa och meddela att han står utanför min dörr. Han fick åka hem, med halvhjärtade löften om att jag skulle höra av mig. Sommaren gick. På väg hem själv efter en misslyckad fest slängde jag till slut iväg ett sms, men han var i Ångeststaden. Och så kom slutet på augusti, en lördagnatt klockan tre. Lång skickar den kärnfulla formuleringen Ligga? Jag lyssnar på när Knekten borstar tänderna och svarar Jag är upptagen. Nästa vecka kanske? Lång svarar Upptagen! Får jag vara med?
Och så var det igång igen. Lång har visst lagt upp sig själv. Igen.
Det är torsdag den 30e augusti. Tanten sitter halvnaken vid skrivbordet.
Knekten är här, har varit sedan i lördags, och imorgon kommer vår allra Radikalaste Mamma på besök. Därav visst skrivuppehåll. Hoppas ni härdar ut.
Just nu sitter Knekten vid köksbordet och arbetar så fingrarna blöder. Själv stryker jag omkring som en olycklig marskatt och längtar efter nakenhet. Det har blivit en mycket svettig vecka. Vi har knullat så att taxeringsvärdet på de fyra närmsta kvarteren sjunkit med 60 %, hundarna i stadsdelen bredvid ylat avundsjukt och jag fått svårartade knullskador. Om man ser det från den vinkeln så är det förstås rätt bra att vi nu inte haft sex på över ett dygn. Märkligt nog är fittan helt otacksam och vrålar efter uppmärksamhet. Igår hade jag så ont att det var nästan omöjligt att komma. Jag vibrerade i hela kroppen, länge länge precis på gränsen till en riktig jordskälvare, men blev till slut bara arg. Fick ta över uppgiften själv och svettas fram en neslig frustrationsavhjälpare.
Anyhow, anywho.
Häromveckan gnälldes det ju om att jag inte har några projekt på gång. Tydligen var det inte riktigt sant. Lördag lunch, när Knekten redan satt på tåget, ringde Dansbögen, efter en dryg månads tystnad. Jag trodde väl inte att ett par leopardprickiga kalsonger skulle avskräcka honom från allt det här godiset... Väluppfostrad som han är, uppfattade han raskt min sömniga stämma och lät bli att fråga om han fick komma över. Inte för att hans ärende hade behövt förtydligas. Jag meddelade ändå att jag väntade besök, men gärna ville träffa honom, kanske nästa vecka. Smidigt och trevligt avklarat. Han är så smidig och trevlig, Dansbögen. En ideal liggpartner.
Lördag natt landade ett sms i telefonen. Från Lång. Ja, många av er rynkar säkert pannan i förvirring. Vem är nu detta? Honom har vi inte hört om? Det har ni. I en bisats, i ett inlägg från februari. Historian om Lång är en mycket intressant och något bisarr sådan.
Jag och Rex gled in på skolans pub någon gång... Oj. För ett och ett halvt år sedan kanske? Väldigt längesedan, helt enkelt. Vid baren stod en lång, snygg yngling, som Rex omedelbart paxade. Darn, tänkte jag, men okej. Paxat är ju paxat. Vid en av mina många ölrundor blev jag pickad på axeln. Jag vände mig om, tittade en gång extra och studsade till. Hälsade. Den långa, paxade ynglingen hade jag ju legat med. Kanske tio år tidigare, i Ångeststaden.
Det hade helt enkelt slumpat sig så, att ett av mina få riktigt minnesvärda one-nights nu befann sig på samma institution som jag. Tydligen hade han känt igen mig på en tillställning några veckor tidigare, när jag svischat omkring i alkoholens förlovade tunnelseende. Lång verkade vara precis så snygg och trevlig som jag kom ihåg honom och vi spenderade en försvarlig del av kvällen rotandes i gamla minnen. Innan jag gick hem tog jag mod till mig och bad om hans nummer. Någon vecka senare gick vi på en date som förflöt alldeles enligt planerna, fram tills stängningsdags. Då meddelade Lång att han skulle åka hem, att han hade strul med ett ex och att om han inte hörde av sig igen så ville han att jag skulle veta att det inte var på grund av mig. Blablabla. Hångla upp mig för fan.
För kvällen okysst gick jag hem och trodde nog att det var allt jag skulle se av Lång. Visst sprang jag på honom ibland, men mer än en påspringning ville det inte bli. Efter nästan ett år, i december, tog jag mod till mig och slängde iväg ett sms. Något i stil med Det var ett tag sedan, och Ska vi ta en öl någon dag? Svaret var överraskande muntert. Visst ville Lång dricka öl med Tanten. Efter jul och tentor så. I januari blev det öl. Lång ville gärna prata om hur han mindes Tantens kropp och att han verkligen föredrog kurviga kvinnor. Tänka sig. Jag försökte säga något om att jag ju faktiskt var tonåring senast vi sågs. Lång poängterade att han minsann tyckte att jag såg preciiis likadan ut. Plötsligt talade Lång om att han skulle träffa några vänner på ett annat ställe. Ville Tanten följa med? Eh... Det hade bara gått en timme sedan vi beställt in första ölen. En diss? Varför hade han planerat att träffa sina vänner efter bara en timme? Å andra sidan ville han ju gärna prata om min kropp och vad han gjort med den för tio år sedan och dessutom frågade han ju faktiskt om jag ville följa med. Jag beslutade mig för att det inte var en diss. Och meddelade att jag gärna följde med. Då började han komponera ett sms till någon och sade Jag ska bara förvarna mitt ex om att du är med, hon skulle kanske vara där och det är ju inte så att vi är ihop igen eller nåt, men...
Seriöst. Jag vet inte hur ni andra funkar, men personligen föredrar jag att inte få med exet på daten. Jag hann inte riktigt återfå fattningen innan vi redan var på det andra stället, som låg nästan vägg i vägg. Vid baren stod alla Långs polare, och exet. Jag fattade omedelbart att det var hon. Hennes långa, ledsna blickar gjorde slutsatsdragandet förhållandevis enkelt. Jag beslutade mig ändå för att använda en gammal, ofelbar strategi och charmade brallorna av alla Långs kompisar. Så där står jag, mitt i hopen av impade män och slänger ur mig vitsighet efter vitsighet, när Lång säger Nä, nu ska jag gå hem. Jaha..? Förvisso lämnade hans tonfall inga som helst tvivel om att han ville gå själv, men jag tänkte då rakt inte stå kvar med hans skittrevliga kompisar och skitledsna ex. Klockan tio befann jag mig själv, i min lägenhet, behagligt full och obehagligt oförstående. Daten hade inletts klockan sju. Fortfarande hade inte så mycket som en puss utbytts. Jag bestämde mig för att det här var för tråkigt för att vara så krångligt. Lång var nu nedlagd.
Någon tid senare, kanske en månad, trillade ett sms in, sent en torsdagnatt. Jag vill ha dig så mycket just nu. Från Lång. Eh... Vad sa du nu sa du? Du har abrupt avslutat två dater utan så mycket som en nattpuss och nu; Ett bootycall? Jag minns inte om jag svarade, men det blev inget den natten i vilket fall som helst. Ni ska dock för allt i världen inte tro att jag är den som är den. Ett gott ligga tackar jag inte nej till för principer. Lång var upplagd igen. Nästa sms var kanske mitt, kan tänkas. En natt när Radikala Mamman förärade vår kära stad en hederlig bärsärkagång kom Lång cyklandes till Tantlyan. Mitt i hånglandet ringde Radikala Mamman, fullare än vilse, och en tämligen utdragen distansguidning genom trakter okända för alla parter (Vilken kyrka? Hur har du hamnat DÄR!? Jag har inga batterier. Du ska åt andra hållet. Pip, pip! Nej, fortsätt bara framåt. BK, redan? HEUREKA! Knaster.) avbröt tillfälligt svettigare aktiviteter. Lång var så bekymrad över denna vilsna, okända kvinna att han ville skicka ut skallgångsgrupper. Jag ville vänta en liten stund, innan jag kastade mig på cykeln. Och så klev hon in, med hela ansiktet i en BK-påse, damp ner med oss i dubbelsängen och mumlade hejdlösa brottstycken om schlager, heterosexuella bögar och veggoburgare.
Till slut trynade Radikalis på köksgolvet, medan jag och Lång ägnade oss åt sängdestruktion. Träramen blev matt inför våra utsvävningar och gick helt enkelt upp i limningen. Madrassen, Lång och Tanten gick i golvet med ett brak. Aktiviteterna fortsatte i något lutande läge. På morgonen började Lång prata om allt han var tvungen att hinna. Mhm, svarade jag. Här behövs inga ursäkter för att ha bråttom ut på morgonen. Men han stannade, drällde runt i min morgonrock och ville kanske titta på film. I Rexs rum satt hon och Radikalis och väste som vildvittror så fort jag stack in näsan. Ut med honom! Släng ut mannen! Jag ville inte äventyra framtida sängdestruktion genom att allt för bryskt avlägsna liggat, men när han ville erbjuda sin manlighet och snickra ihop sängen igen förklarade jag vänligt och beslutsamt att det kunde jag få hjälp av brudarna till. Mäkta snopet snörade Lång på sig finskorna och gick hem.
Efter den episoden var det nog tyst igen. Han sågs med sitt ex på någon skoltillställning, jag flirtade lite på någon pub, men orkade helt enkelt inte envisas. Vid ett tillfälle började jag och en klasskompis prata om honom och kom fram till samma slutsats. Killen är skitskum. Hon hade haft ihop det med honom över sommaren men inte lyckats få grepp om vad han ville. Lång verkade, i min bok, ha lagt ner sig själv.
I juli ringde mobilen när jag satt med öl i näven på något sunkhak. Lång. Hej, vad gör du? Ehm? Dricker öl, du då? Jag står utanför ditt hus, tänkte komma upp en sväng. Jaaha, men..? Återigen hade Lång hållit sig borta i närmare ett halvår, för att sedan ringa och meddela att han står utanför min dörr. Han fick åka hem, med halvhjärtade löften om att jag skulle höra av mig. Sommaren gick. På väg hem själv efter en misslyckad fest slängde jag till slut iväg ett sms, men han var i Ångeststaden. Och så kom slutet på augusti, en lördagnatt klockan tre. Lång skickar den kärnfulla formuleringen Ligga? Jag lyssnar på när Knekten borstar tänderna och svarar Jag är upptagen. Nästa vecka kanske? Lång svarar Upptagen! Får jag vara med?
Och så var det igång igen. Lång har visst lagt upp sig själv. Igen.