Mina läsare

Ni är underbara.

Tack!

Kärlek och rödvin (Kvinnor, del två)

Igår skulle jag träffa mina två favoritklassisar och prata hemtenta. Diskutera oss igenom frågorna, lära oss lite av varandra. 

Frk. Blick ringde sekundrarna efter att larmet väckt mig och undrade om vi skulle ta sällskap till Valianta. Jag svarade ja, och genomförde två msnkonversationer samtidigt som jag, hoppandes på ett ben iförd behå och en strumpa, försökte kränga på mig de andra plaggen på de minutrar det skulle ta Frk. Blick att komma hit. Hon är inte en kvinna som längtar efter att få ett par nakna lökar i fejset vid dörrpåringning, oavsett hur tjusiga dessa må vara. Sagt och gjort, jag öppnade dörren med tröjan på, bak och fram.

Väl hos Valianta kelades det med katter, fikades hembakt drömrulle med barockt mycket smörkräm och pratades hemtentafråga. I singular. När vi tittat lite snabbt på den första frågan, gled vi osökt in på min blogg, nyheter från klassen och vänner och bekanta som agerat på ett eller annat intressant vis. Vad som skulle bli lite hemtentauppvärmning blev en helt underbar sejour av omvärldsanalyserande, intern beundran och nachosfrosseri. Det slutade med att vi satt vid Frk. Blicks matsalsbord, drack upp två och en halv flaska vin, ältade våra mammor och blev utslängda av Texas, som var för trött för utdraget morsasnyft.

Jag och Valianta vinglade mot närmsta hållplats, fick godnatt-och-kram-sms från Frk. Blick innan vi ens kommit dit, och när Valianta hoppade av hos sig förklarade jag att hon är fantastiskt bra och fick en slängkyss tillbaka.

Gud vad jag gillar de här brudarna. Jag ser upp till dem, imponeras av dem, de utmanar och bekräftar mig, alltid. De är varma, sylvassa, intelligenta, roliga, bitska, varsamma. Två vackra själar.

Ni förbättrar mitt liv.

Kojuver i svart spets

Idag har jag köpt en behå!

Några av er känner mig. Ni kommer förstå att detta är stora nyheter. Några av er känner mig inte. Ni kommer inte att förstå nyhetens magnitud. I vilket fall.

Den är jättefin. Svart tyvärr, färg var helt enkelt för mycket att hoppas på. Men, den är i min storlek och den sitter bra, utan justeringar och insydd rygg. Det är en balkonette, kuporna är runda i formen och den har lagom mycket spets och fina detaljer. Rosetterna klipptes omedelbart bort, naturligtvis. Axelbanden sitter långt ut på axlarna och lyftet är kalasfint. Inte så högt att det blir riktig klyfta, men inte så lågt att uringning blir meningslös. Finfinfin.

Storlek undrar vissa? Hehehe. Sjukt. 65 H. Lagom för en cirkussevärdhet. För er som inte känner mig låter detta galet, såklart. För er som sett mig på stan, än galnare. Raringarna ser inte så imponerande ut som de mäter. Ni hade nog gissat på en inte allt för uppseendeväckande D. Menmen, så är det med det Underland som är behåstorlekarnas (och Cheshirekattens) värld.

Jag är gladgladglad, har blivit bjuden på en öl, ska pilla i mig ett par romdrinkar och prova hugglyckan, alldeles nytt underklädd.

Wish me luck!


PS. För er andra uddastorlekade damer rekommenderar jag butikskedjan Change (där jag handlade idag!) och hemsidorna
Bravissimo, Sally och Sara och Freya. Jag vet att det är läskigt att köpa behå på nätet, men värt att prova om inget annat funkar. Man har alltid en månads returrätt. Vågar du ändå inte, kan du försöka få din bästa behåbutik att beställa in modellen du kollat ut. Lindex kan också vara värt att titta in på, de är ibland överraskande bra. Puss!

Liggat, det sköna sköna liggat

Åh, HEJ allihop!
Guud vad kul att ni vill snegla på vad jag kan! Sedan min älskadaste, radikalaste mammavän annonserade mitt nya cyberhem har sidvisningarna skjutit i höjden, och jag förstår att det är dags att smida varmt järn och uppdatera kvickt som attan.

Men, hörni...

Jag är lite upptagen just nu.

Jag sysslar med hångel i världsklass, ligga bättre än något annat på marknaden och umgänge av skönaste, finaste sort.

Det tillfälliga avbrottet varar en liten stund till.

Snaaart, snaaart.

Tillfälligt avbrott

Sorry folks, Knektbesök i helgen innebär inga nya inlägg på några dagar. När de kommer är de desto svettigare...

DO come back!

En alldeles ny snörända

Här är jag.

Det är jag som är Tanten. En och annan namne simmar omkring där ute, men ni vet ju. Det är JAG som är Tanten.

Idag är en konstig dag. Jag vaknade, och somnade sittandes på sängkanten. Jag kom upp, tvingade i mig en tokstark kopp Barry's thé, och var halvvägs igenom min tråkmacka när Rex plötsligt kom utsmygande. En sambobästis i sovtrosor och godmorgonfrisyr, med bara ena ögat öppet. Då blev dagen jättebra, bara sådär. Bubblig och pratig frukost, fast ingen egentligen borde vaknat än.

Föreläsningen var viktig men torr, ämnet för dagen smärta och dess hantering. Någon gång efter lunch tappade jag tråden och hittade en helt annan, alldeles glittrig. Overheadbladet ordade om passivitet och krav, att göra för mycket och för lite. Och jag satt med en skimrig liten snörända, som bara tvunget skulle dras i. Tänk om jag skulle skriva en lista? Tänk om allt det där jag vill, borde, SKA göra kunde bli gjort på något sätt?

Jag skrev en lång lång lista på allt som väntar, tynger och leker ok på mina griniga axlar. Listan bara växte, jag blev gladare, regler och belöningar fanns där också. Minst två timmar om dagen ska klockas in, av blandade listsaker. Timmar får flyttas mellan dagar, men bara inom veckan. Klockar jag in 14 timmar gjorda listsaker på en vecka, får jag en PRESENT! Sover jag åtta timmar per natt hela veckan, får jag en gratis listtimme.

När jag kom hem var jag så fylld av glittrigt trådnystan att jag slet fram dammsugaren på en gång. Nu är jag uppe i tre timmar och en trekvart av listigheter, och klockan tickar fortfarande. Jag har läst bok, dammsugit, städat, gått ut med återvinning och öppnat en blogg. Och allt räknas som duktigt. Jag är DUKTIG just nu.

Ni förstår, Tanten har varit i koma ett tag. Ett långt tag. En del har till och med undrat om Tanten är deprimerad, men riktigt så är det inte. Tanten är i en kris. Och kriser, förstår ni, det är bra saker.

Tyvärr har krisen inneburit lite okbygge. Jag har så mycket saker i huvudet, i hjärtat och i kroppen att jag bara inte orkat allt det där utanför. Minst av allt har jag orkat plugga. Så fort jag ska försöka, fastnar jag i en undanmanöver. Som den ansvarsfulla och DUKTIGA halvunga dam jag är, har jag då satt upp vissa regler. Inga roliga saker, förrän de tråkiga är klara. Men de tråkiga BLIR aldrig klara. De bara skjuts upp, längre och längre upp. Till slut räcker inte tiden, och då kan jag inte göra de viktiga sakerna heller. Inte innan de tråkiga.

Det har gått sisådär ett år, och jag lever i ett ständigt fördrivande av tid, ett vakuum, en väntan. En väntan på att orka. Det tråkiga väntar också. Bakom det tråkiga ligger det viktiga, och bakom det viktiga ligger det roliga, och allt bara väntar, väntar och väntar. Nu kan jag inte riktigt se vad det var som skulle vara roligt, eller viktigt, för från mitt perspektiv ser det mesta ut som tråkigt.

Men vet ni? Idag hittade jag en skimrig liten snörända. Jag drog i den.

Det kom fram en blogg!

Nyare inlägg